Mannen i källaren

Vi har en gubbe i källaren. Det är inte en fantasiperson utan en riktig människa. Han verkar ha flyttat in där nere. Jag upptäckte honom i fredags när jag skulle hämta min cykel. Då låg han mitt på golvet och blockerade dörrarna in till källarbåsen. Jag blev så paff att jag bara stod och stirrade på den sovande gubben en lång stund. Jag funderade på om jag skulle be honom flytta sig så jag kunde hämta ut min cykel. Men sen kändes det inte som det rätta att göra. Jag skämdes vid tanken. "Ursäkta kan du bara flytta lite på dig så jag kan ta fram min cykel, jag ska nämligen åka och träna och jag hinner inte gå eller ta bussen för i eftermiddag ska jag handla och städa." Det var mina existensiella problem mot hans. Jag bad honom inte flytta sig. Jag gick inte och tränade. Jag hann ju inte. Men något gnagde i mig under eftermiddagen. Tänk om gubben därnere är hungrig. Han luktade både smuts, piss och alkohol. Men även smutsiga och fulla människor blir ju hungriga. Tänk om jag skulle gå ner med lite mat till honom. Men medan jag funderade på om och i så vall vad jag skulle ge till honom slogs jag av tankar som "när vi hjälper utsatta och behövande, gör vi det av en genuin vilja att hjälpa eller gör vi det för att vi ska känna oss som bättre människor själva?", och "vilket är bäst, att hjälpa människor och sen skryta om det eller att inte hjälpa människor och sen stå för att man är för feg för att ingripa?" Ja, det är svårt att säga, båda alternativen är nog rätt unkna. Men jag var iallafall för feg, och såhär i efterhand känns det rätt dumt.