onsdag 9 december 2009

Jultankar

Nu är det två veckor till julafton, men i vårt hem gjorde julen sin entré redan vid första advent. Då gick vi till kyrkan vilket var väldigt fint. Förra året gick vi på högmässan i Svenska kyrkan så i år gick vi för rättvisans skull till den italienska mässan. Det är inte så stor skillnad i utövandet av de olika riterna egentligen, det är ju trots allt samma religion, samma budskap och samma övertygelse vi har inom de två olika kristna förgreningarna. Det finns ju givetvis katoliker (väldigt väldigt många) som går regelbundet i kyrkan av tro och övertygelse och som i sin vardag verkligen lever efter det kristna budskapet om kärlek, fromhet och omtanke om de som har det svårt. Detta är väldigt fint tycker jag och jag önskar att jag själv orkade vara så from och god i min egen vardag. Men min vardag är så full av världsliga problem att jag vid dagens slut bara sjunker ner i min soffa och är glad att jag överhuvudtaget tagit mig igenom en dag till.

Men de katolska kyrkorna besöks också av väldigt många som kallar sig för troende, och säkert också när en sorts tro inom sig, men de går till mässan mer av gammal vana. Det är så man alltid har gjort, det hör till kulturen. Ungefär som när man borstar tänderna. Man tänker inte ens på att man måste göra det, man bara gör det.

Det är väldigt få protestanter i Sverige som verkligen utövar sin religion. Man går på dop, bröllop och begravningar och det är fortfarande viktigt för många att dessa sakrament sker i kyrkan. Men därutöver går man sällan, för att inte säga aldrig, till kyrkan.

Inget fel i det tycker jag. Det är bättre enligt min mening att man går till kyrkan ibland eller aldrig, än att man går plikttroget varje söndag och däremellan bedrar sina medmänniskor, ljuger och bara gör sådana handlingar som gagnar en själv.

Jag känner några få personer som faktiskt lever efter det kristna budskapet. En dam, hon är katolik men går bara till kyrkan till påsk, jul och kanske någon gång mer under året. När hon var ung och hade hela huset fullt av make och egna barn hade hon i olika perioder andra familjer boende hemma hos sig. Det var familjer som av olika skäl behövde hjälp. De fick bo och äta hemma hos den generösa familjen utan att betala vare sig för hyra eller mat, de hade ju inga pengar att betala med. Dessa hjälplösa familjer var givetvis djupt tacksamma och bidrog så gott de kunde i hushållsarbetet. När jag en gång frågade denna dam om hon inte tyckte det var jobbigt att ha så mycket folk hemma jämt, svarade hon att hon inte såg det på det sättet. Hon tänkte aldrig att det hade varit skönt att få ha lite lugn och ro, och bara ha den egna familjen att vårda. För henne var det bara självklart att hjälpa de behövande. Hon själv hade det ju så bra, varför skulle hon då inte dela med sig?

En annan person, i min egen ålder, är arbetslös och bor med sina föräldrar. Hon har studerat i många år och har ett skarpt intellekt. Hon har sökt jobb till förbannelse men hon kan inte springa i trappor eller skriva snabbt på ett tangentbord som de flesta andra av oss, utan behöver lite extra stöd och förståelse av en arbetsgivare. Arbetsgivarna föredrar därför att anställa de rörliga och snabba. Denna tjej, som går regelbundet i kyrkan och när en djup tro, driver genom kyrkans försorg ett slags läxläsningshjälp. Skolbarn kommer till henne på eftermiddagarna och hon hjälper dem med läxorna. Hon får inget betalt men hon gör det med brinnande entusiasm. Ibland är hon ledsen för hon känner sig utnyttjad, men hon fortsätter ändå för hon tror på att det hon gör fyller en funktion.

Jag känner också en person som kallar sig ateist men som i hög grad lever efter kristna värderingar och som ger stöd och hjälp till de som har det svårt och till samhällets marginaliserade. Personen ifråga skulle inte tveka att ge sin sista brödbit till en hemlös eller ge sin egen säng åt en vän eller väns vän i nöd.

Så oavsett om vi tror på Gud eller inte, oavsett om vi går till kyrkan eller inte, så har de flesta av oss ett slags moral i oss som gör att vi strävar efter att göra gott och behandla våra medmänniskor väl. Väldigt många av oss, jag själv inberäknad, tänker goda tankar och vill alltid väl, men vår hektiska vardag gör att vi bara hinner med att tänka på de som står i vår direkta närhet. Vi ser de som har det svårt, men vi har varken ork eller tid att ta oss an dem.

Advent har i vår moderna tid gått från betydelsen 'ankomst' och istället fått innebörden 'väntan'. Barnen väntar på tomten och klapparna, föräldrarna väntar på att få ledigt och lite lugn och ro. Borde vi inte försöka sträva efter att återinföra den ursprungliga betydelsen? 'Ankomst' kan stå för Jesus ankomst för de som tror. För de som inte tror kan det stå för det nya årets ankomst - ett år då vi ska försöka vara lite mindre egoistiska, tänka mer på miljön och framtiden, på de som har det svårt och behöver hjälp.

onsdag 25 november 2009

Communicare necesse est!

Det var ju några år sen man tragglade med ordklasser och satsdelar, men kommunikation blir man aldrig för gammal för! Tvärtom, jag upplever att behovet av god kommunikation faktiskt ökar med stigande ålder. Hur gör man då för att kommunicera bra? A och O är ju givetvis att kunna grunderna i vårt fantastiska modersmål svenska. Om vi behärskar grammatiken har vi större chans att nå ut med vårt budskap.

Jag har upptäckt en fantastisk webbplats där svensk grammatik förklaras på ett väldigt enkelt och tydligt sätt. Sidornas skapare heter Peter U Larsson.

Här finns allt: svenskans grunder, ordklasser, satsdelar och skiljetecken. Webbplatsen riktar sig främst till elever och lärare upp till gymnasienivå, men jag tror att även föräldrar kan ha stor nytta av att kika in där för att kunna hjälpa sina barn i skolarbetet. Eller de som läser svenska som andraspråk. För att inte tala om alla vuxna som har gått ut skolan för länge sen men som titt som tätt upptäcker luckor i sina grammatikkunskaper.

Webbsidorna finns här:

www.grundenisvenska.se

www.ordklasser.se
www.satsdelar.se
www.skiljetecken.se

Under fliken lovord från läsarna kan man se att de som använder sig av sidorna är just...alla typer av språkbrukare:

"...min son har alltid haft svårt för att läsa och skriva, men är oerhört verbalt begåvad och intresserad av att uttrycka sig i språklig form. Men läxorna har varit en pina - ända till nu..."

"Ska lära mig kroatiska/bosniska. Men det går ju inte om jag inte har koll på mitt eget språk. Letat länge efter den här sidan..."

"Tack för den sidan, det kommer och hjälpa mig mycket nu när jag indervisar svenska för invandrare..."

Peter U Larsson har även på dessa sidor publicerat en artikel som jag har skrivit, Idiom - eller konsten att uttrycka sig obegripligt.

onsdag 18 november 2009

Räkna med språk

Igår presenterade Fredrik Reinfeldt Sveriges nya EU-kommissionär Cecilia Malmström. Hon har fått idel lovord och ingen tycks vara missnöjd med valet. Malmström är först och främst en övertygad europé som är genomsyrad av de europeiska värderingarna i själ och hjärta. Hon har doktorerat på europeiska regioner och har bred erfarenhet av EU-politiskt arbete inom bla mänskliga rättigheter och utvidgning. Hon har bott i Frankrike, Tyskland och Spanien och talar enligt Expressen fem språk (sex, enligt Aftonbladet, detta får vi utreda närmare).

Oavsett om det är fem eller sex så är det betydligt fler än vad EU:s flerspråkighetspolicy rekommenderar. Målet för denna språkpolitik är att varje EU-medborgare ska kunna minst två språk utöver sitt modersmål. Europa har för närvarande 23 officiella språk. Dessutom finns över 60 regionala språk eller minoritetsspråk. Sveriges officiella språk är ju självklart svenskan. Men vi har även fem s.k. minoritetsspråk i Sverige. Dessa är finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska, romani chib och jiddisch. Vad många kanske inte vet är att det sedan 1999 finns en lag som säger att de som talar dessa minoritetsspråk har rätt använda dem i sina kontakter med samhället. De har även lagstadgad rätt till hemspråksundervisning i skolan. Målet är självklart att bevara etniska minoriteter, vilket på sikt ska hjälpa till att öka förståelsen och respekten för kulturella olikheter och göra våra olika särdrag till en styrka i ett enat Europa.

Om det lilla landet Sverige har en sådan rik språksituation kan vi ju föreställa oss hur det ser ut i övriga europeiska länder. De 60 språken som har uppnått status som regionalspråk/minoritetsspråk är ju bara en bråkdel av hur den faktiska språkverkligheten ser ut.

Om alla EU-medborgare lärde sig två främmande språk tror jag att Europa skulle bli annorlunda. Att kunna ett språk innebär ju inte bara att kunna rabbla verb och deklinationer utantill. Att lära sig ett språk innebär att lära känna en kultur, en historia, ett folk. Ett folk som oftast inte ens är ett, utan tusentals.

Jag tror därför att Cecilia Malmström blir en ypperlig representant för det europeiska idealet. Oavsett vilken portfölj hon blir tilldelad av ordförande Barroso så har hon den kulturella och språkliga bredd som är kärnan i det europeiska samarbetet.

måndag 16 november 2009

Man ska inte ropa hej...

Ja, vad ska man säga. Är det inte typiskt att efter att jag för en månad sen skrev här på bloggen om de effektiva svenska myndigheterna och vilken fröjd det var att gå upp på Svenska ambassaden här i Bryssel och beställa nytt pass, nu tvingas dra in svansen mellan benen och skriva ett nytt inlägg med annan ton. Jäkla klantskallar vill jag kort och gott säga.

Jag fick ett mail i fredags där de skrev att betalningen för det nya passet inte kommit in på ambassadens konto och att min ansökan därför ligger kvar på deras bord och väntar. Jag har betalat, men jag dubbelkollade givetvis i fredags att jag skrev rätt kontonummer och att pengarna verkligen har dragits. Allt var i sin ordning. Så imorse ringde jag till ambassaden och de svarade så glatt och ursäktade sig såååå mycket, för de har ett nytt system (det framgick dock inte om det var nytt datasystem, nytt kölappssystem eller ett nytt system för att samla in pengar till kaffekassan) så en kollega (alltid en kollegas fel...) hade inte sett att mina pengar kommit in, trots att de faktiskt hade det. Jag frågade då oroligt om mina handlingar inte hade gått iväg till Sverige än, men jooooooooodååååååååååååååå det har de visst, bara det att de har ett nytt system kollegan hade missat min betalning. Men allt var i sin ordnig. Ok, sa jag, men när kan jag få mitt nya pass då, jag gjorde nämligen ansökan i oktober för att jag ville vara säker på att få passet i god tid till i början av december, då jag ska resa utomlands. Jaaaa vi ska se.... så gick hon och rotade nånstans och kom sen tillbaka och bad att få ringa upp mig lite senare. Jag började ana oråd. Och mycket riktigt så när hon ringde upp igen sa hon lite fumligt att "....nya systemet....." och "......ansökan.....kollegan....." och "....så tyvärr går dina handlingar iväg idag".

Ja vad ska man säga. Ingen idé att bli arg för det gör ju inte att saken går snabbare. Och dessutom hörde jag ju på tjejen som svamlade och pladdrade och skyllde på systemet och kollegan att hon redan var väldigt medveten om hur klantiga de har varit. Så nu är det bara att vänta och hoppas på en raketleverans av mitt nya pass. I annat fall får de fixa ett tillfälligt pass åt mig. Och det tänker jag INTE betala för!

lördag 7 november 2009

Ikea och pizza

Hemtentan är inskickad. 32 timmar innan deadline. Det firade vi med att åka till Ikea idag. Jag ville köpa lite fina växter att liva upp hemmet med och som vanligt när man har varit på Ikea så kommer man hem med det man hade tänkt köpa (i bästa fall) plus en hel del till. I vårt fall blev det en drös med ljus och servetter och annat småplock. Sen gjorde jag en räd inne i foodshoppen också. Ikea är min räddning här i Bryssel. Ibland känner jag mig lite vilsen här nere på kontinenten. Saknar det där rejäla och stabila. Skogsprommenader. Folk som man kan lita på. Söndagsmiddag med familjen. Försäkringskassan. Och så. Och för det mesta brukar det räcka med en vända inne på Ikeas foodshop för att allt ska kännas lite bättre. De har ju allt som är Sverige där. Jag brukar även köpa sånt som jag aldrig nånsin åt när jag bodde i Sverige. En gång köpte jag en flaska Andersson Aquavit. Jag tycker inte om nubbe. Nån gång har jag väl druckit det. Men då har jag redan varit så uppluckrad i kanterna att jag knappast visste vad jag gjorde. En annan gång köpte jag en förpackning Delicatobollar. Jättegoda, visst, men när jag jag ätit chokladbollar??? Men dessa små svenskheter får mig att känna mig lite närmare hem. Jag har inte gått så långt att jag har köpt lingonsylt än, men det kan hända vilken dag som helst. Idag kom jag hem med två tuber Kalles, två paket Annas apelsinpepparkakor, en flaska Blossa romspetsad glögg och en burk Gillepepparkakor i julburk. Nej just det, det var visst inte slut där, jag ryckte visst till mig en påse salta sillar och en med Ahlgrens bilar också. "Nu har vi så vi klarar vintern", sa maken när jag lycklig visade upp mina kap.

Nu har jag en långpanna med pizza i ugnen. Jag har premiärknådat med vår nya Kenwood. Attans vad den knådade bra. Det går ju inte snbbare, men man slipper bli trött i armen av att stå och knåda med elvispen. Dags för lördagssoft!

onsdag 28 oktober 2009

Byråkrat i kvadrat

Det är så trevligt att ha att göra med svenska myndigheter. Jag menar det faktiskt. Jag behöver nytt pass så idag var jag på svenska ambassaden. Jag fick fylla i en blankett, visa upp mitt gamla pass och det belgiska ID-kortet, de tog en bild, mina fingeravtryck och ett personbevis (de tog också 130 euro vilket är hutlöst!) och sen var det klart. Om två veckor kan jag gå och hämta mitt nya pass. Jag möttes av en leende människa som talade vänligt till mig. Jag hade inte exakt rätt personbevis med mig, man skulle tydligen ha ett som var för ändamål namnändring, men jag hade bara ett vanligt ändamålslöst personbevis. Men det gick så bra ändå. Mina uppgifter fanns ju ändå i deras datasystem. Trallallallalla. Hela besöket tog ca 15 minuter. Jag gick därifrån och kände mig bemött med värdighet samt lättad över att ha ordnat mitt nya pass.

Ni som har läst min gamla blogg vet hur man blir bemött av belgiska myndigheter. Proceduren när jag och Fabio skulle registrera vårt samboskap på kommunen tog ungefär ett halvår. Jag gick dit, fick köa i en halvtimme för att få en nummerlapp. Köade i fyra timmar till för att det skulle bli min tur. Fick veta att jag hade fel nummerlapp. Fick köa igen för att få en ny nummerlapp. Behövde bara köa i ca en halvtimme för att det skulle bli min tur igen. Bra, mademoiselle, ni har med er det och det och det pappret, men désolé, mademoiselle, ni måste även lämna in papper X. Nästa varsågod. XZZZZ*****YYY^^^^%%### Jag skaffade papper X, gick dit igen. Köade på min tur. Jaha mademoiselle, ni vill registrera samboskap. Men vet ni att man måste bo på samma adress med personen ifråga då? Lugn lugn lugn. Inte flippa ur nu. Ja, monsieur, det vet jag. Och om ni tar ur den där munken ur munnen och torkar bort flottet som rinner nerför er dubbelhaka och TITTAR I MINA PAPPER så kanske ni kan se att jag och min partner är registrerade på samma jävla adress!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Desolé madame, men ni är inte registrerade på samma adress.

Då gav jag upp. Jag utnyttjade min livlina och ringde en vän. Min sturske man kom som en räddare i nöden och SA allt det där som jag bara hade tänkt innan. Nästan iallafall. Och vips så blev vårt samboskap registrerat. Fast vi fick komma dit en gång till och lämna papper Z som visst inte hade lämnats in.

Så kan det gå till här nere på kontinenten. Och därför blir jag på väldigt gott humör när jag har ärende till svenska ambassaden och blir bemött av kompetent och effektiv personal. Som dessutom ler.

Tyvärr måste vi snart tillbaka till vårt kommunhus. Vi måste ändra på samboskapet och registrera oss som gifta. Vi hinner nog gå i pension innan det går igenom.

fredag 23 oktober 2009

Könskvotering

I veckobrevet EU Direkt som jag prenumererar på fanns denna vecka en artikel (http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/events/news_date_804_sv.htm ) om José Manuel Barroso som har skickat ut ett brev till alla EU-länders regeringar där han uppmanar dem att nominera kvinnor till den nya kommissionen. I brevet står att Barroso ser könsbalans som ett "gemensamt mål". Detta får mig att fundera lite på det här med könskvotering och jämställdhet. Jag frågar mig hur bra det är egentligen att det finns en lag som säger att så och så många procent måste vara kvinnor i styrelser, regeringar osv. Visst, visst, hade vi inte haft feministrörelsen så hade inte jag heller varit nöjd med samhället idag, men ibland tycker jag att vissa jämställdhetslagar och -bestämmelser drivs igenom "bara för att". Jag menar, om vi har ett företag med manlig dominans där man ska anställa en ny medarbetare och man pga en lag måste anställa en kvinna, så blir ju det lite problematiskt om man inte har några kvinnliga kandidater med rätt kompetens. Ska man då anställa en kvinna ändå, trots att en manlig kandidat är bättre lämpad? Eller om vi ser det såhär: Vi har ett daghem där 99 % av personalen är kvinnor. Man ska anställa en ny medarbetare och pga en lag måste man välja en man för att få bättre könsbalans. Vi ponerar att av de 10 ansökningar som kommer in är 9 kvinnor och den 10:e en dömd pedofil. Ok, ett aningen tillspetsat exempel men bara för att visa vad jag menar.

Det är givetvis bra om man kan ha en så bra balans som möjligt mellan de två könen. Inom alla yrkesområden: i EU-kommissionen, i stora företags styrelser och ledningar, på daghem, inom sjukvården etc. Men jag anser att könsbalans inte kan vara ett mål i sig. Kompetensen ska vara avgörande.

tisdag 20 oktober 2009

Bro över Messinasundet

En bro som förbinder Kalabrien och Sicilien har varit en het potatis i italiensk inrikespolitik i många år. Redan romarna utarbetade olika projekt om hur man skulle kunna ta sig mellan ön och fastlandet utan båt. Under de senaste 100 åren har många projekt lagts fram och idétävlingar genomförts. Beslut om att bygga/inte bygga har växelvis fattats. Politiker har använt brofrågan som ett medel i att fiska röster. Nu ser det alltså ut som att Messinabron ska bli verklighet inom en snar framtid:

http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\10\19\357627&sectionid=undefined

Frågan är bara om det är en så himla bra idé. Messinasundet är en trattformad havsarm som skiljer Kalabrien från Sicilien. Som bredast är sundet ca 16 km och som smalast ca 3 km. Sundets djup varierar mellan ca 70 meter ända ner till 2000 meter. Sundet karaktäriseras av starka havsströmmar och kraftiga vindar.

Området kring Messina och Reggio Calabria är också ett av Italiens mest sismiska områden. 1908 inträffade här en av 1900-talets största naturkatastrofer. Jordbävningen som mätte 7,1 grader på Richterskalan. Mellan 90 000 och 120 000 människor förlorade livet natten den 28 december 1908 och under de efterföljande dygnen. Hem, sjukhus, skolor, kyrkor, antika palats, kloster och teatrar blev till smulor.

På denna plats vill man alltså bygga en bro. En bro som ska kosta drygt 6,3 miljarder euro.

Precis som efter jordbävningen i l'Aquila i våras fick de överlevande i Messina inhysas i baracker. Snabb återuppbyggnad utlovades. Efter 30 år stod barackerna fortfarande kvar. En ny generation hade flyttat in i de numera permanenta tältstäderna. Sen kom Andra världskriget och då blev det inte tal om någon återuppbyggnad.

I l'Aquila har många hus uppförts men långtifrån alla hemlösa familjer har blivit tilldelade ett nytt hem utan de bor fortfarande i de provisoriska barackerna. Ska de behöva vänta i 30 år också månne?

Jag är ingen expert inom vare sig ekonomi, seismologi eller arkitektur men jag kan tänka mig vettigare sätt att använda de där 6,3 miljarder euro.

måndag 19 oktober 2009

Datorcrash

Datorer är dumma. De gör bara det man säger till dem att göra. Men igår gjorde inte min dator det jag sa till den att göra. Jag tryckte på on men den sattes inte på. Den var död. Alltså var den dum i dubbel bemärkelse. Dum-dum. Min fantastiske make satt hela kvällen och försökte förstå vad som hade hänt och kom fram till slutsatsen att han måste göra en ominstallation. Allt som är sparat på hårddisken raderas och man får sen programmera om den dumma burken. Det verkade ju ändå rätt enkelt. Har man ett datasnille till make så fixar det sig. Bara det att man själv är en komplett idiot som tror att allt man skriver på datorn är för evigt. Och därmed har man inte garderat sig och gjort backupkopior av viktiga dokument som ligger på hårddisken. Hur dum får man vara alltså? Här har jag slitit den senaste månaden med en uppgift som ska lämnas in 1 november, och har inte sparat den någon annan stans än på datorns hårddisk. Datorn krashar och mitt arbete är bortraderat. Fan! Så nu har jag alltså börjat om från början igen. Det suger ska jag säga. Men jag har gjort en insikt. Jag förstod med ens varför jag valde att läsa mjuka humanistiska ämnen som leder till lågavlönade jobb istället för hårda vetenskapliga ämnen som leder till välbetalda sådana. Med människor kan man iallafall prata och resonera. Och muta också i värsta fall. En maskin som inte vill starta är och förblir död. Länge leve humanismen!

fredag 16 oktober 2009

Recept

Recept på fredagsmys

2 personer

1 soffa
1 maträtt med hög mysfaktor
1 flaska vin
1 tv
2 par sunkiga joggingoutfits
vetskapen om att imorgon får man sova

Blandas väl. Intages endast en gång i veckan.

onsdag 14 oktober 2009

Varför det ibland är bättre att göra saker själv

Som att hänga tvätten tex.


Mannen i källaren, del 2

Maken träffade på den mystiske mannen härom dagen när han skulle slänga soporna. Han passade då på att fråga vem han är. Mannen presenterade sig som Herr Van XX. Utiftån detta svar kan vi lägga fram två alternativ:

Antingen är han en stackars hemlös som i ett obevakat ögonblick har lyckats smita in i vårt hus för att slippa sova på en parkbänk, och i förbifarten snappade han upp ett av namnen som står på brevlådorna innanför porten och sen låtsas han vara Herr Van XX som bor på andra våningen.

Eller också är han faktiskt Herr Van XX. I detta fallet är frågan varför Fru Van XX bor i den varma lägenheten på andra våningen, medan Herr Van XX ligger på ett kallt stengolv nere i källaren.

Fortsättning följer...

tisdag 13 oktober 2009

Inget för latmaskar

Har precis kommit hem från ett Ki-pass på Friskis och Svettis. Jag erkänner att jag gick på det passet idag för att jag egentligen kände mig för lat för att träna men tänkte att då kunde ju lite soft tralljympa inspirerad av bortre Orienten passa bra. Föreställde mig mjuka solhälsningar och stretchning av min stela nacke. Men jäklar i havet vad jag bedrog mig! Den lilla kinesiskan som skulle leda passet såg sådär vänlig och leende ut som kyparna brukar göra på kinarestauranger. Men sen när det hela drog igång kändes hon mer som den som stryper katterna i köket till de fyla små lättelna. Och jäklar vad skoj det var. Det var kickar och boxningar och jag fick in rätt bra snits tycker jag. Att sträcka upp båda armarna rakt upp över huvet samtidigt som man sträcker ut ena benet åt sidan kan låta löjligt enkelt. Men testa att stå så i 30 sekunder så får ni se hur lätt det är att hålla balansen! Jag ska definitivt lägga in detta pass i veckoplaneringen framöver.

måndag 12 oktober 2009

Mannen i källaren

Vi har en gubbe i källaren. Det är inte en fantasiperson utan en riktig människa. Han verkar ha flyttat in där nere. Jag upptäckte honom i fredags när jag skulle hämta min cykel. Då låg han mitt på golvet och blockerade dörrarna in till källarbåsen. Jag blev så paff att jag bara stod och stirrade på den sovande gubben en lång stund. Jag funderade på om jag skulle be honom flytta sig så jag kunde hämta ut min cykel. Men sen kändes det inte som det rätta att göra. Jag skämdes vid tanken. "Ursäkta kan du bara flytta lite på dig så jag kan ta fram min cykel, jag ska nämligen åka och träna och jag hinner inte gå eller ta bussen för i eftermiddag ska jag handla och städa." Det var mina existensiella problem mot hans. Jag bad honom inte flytta sig. Jag gick inte och tränade. Jag hann ju inte. Men något gnagde i mig under eftermiddagen. Tänk om gubben därnere är hungrig. Han luktade både smuts, piss och alkohol. Men även smutsiga och fulla människor blir ju hungriga. Tänk om jag skulle gå ner med lite mat till honom. Men medan jag funderade på om och i så vall vad jag skulle ge till honom slogs jag av tankar som "när vi hjälper utsatta och behövande, gör vi det av en genuin vilja att hjälpa eller gör vi det för att vi ska känna oss som bättre människor själva?", och "vilket är bäst, att hjälpa människor och sen skryta om det eller att inte hjälpa människor och sen stå för att man är för feg för att ingripa?" Ja, det är svårt att säga, båda alternativen är nog rätt unkna. Men jag var iallafall för feg, och såhär i efterhand känns det rätt dumt.

torsdag 8 oktober 2009

Italiensk såpoperapolitik

Idag är en bra dag. Iallafall om man tror på demokratin. Den italienska författningsdomstolen slog igår fast att den omtalade immunitetslagen strider mot italiensk grundlag. Denna lag, som ger presidenten, premiärministern och talmännen i det italienska parlamentets två kammare immunitet från åtal under ämbetsperioden, antogs förra året väldigt snabbt efter att Berlusconi fick makten för tredje gången. Nu kan man alltså återuppta flera rättegångar mot honom vilka lagts på is. Mutbrott, skattebrott, falsk bokföring.

Men nu har tack och lov lagen ogiltigförklarats. Fast Berlusconi anser sig fortfarande stå över lagen. Eller som hans motståndare uttrycker det "Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra", och "Lagen är lika för alla, men inte dess tillämpning".

Det har varit stormigt ett bra tag kring Berlusconi. De senaste månadernas anklagelser för att utnyttja prostituerade och minderåriga. Skilsmässan. Och själv förnekar han ju inte anklagelserna. Sexskandalerna kommenterar han bara med uttalanden som att varför skulle han gå till prostituerade när han inte behöver det? Ja det kan man fråga sig.

Det är ett mysterium hur ett europeiskt land kan ha en sådan premimärminister idag.

Frågan är om han verkligen kan sitta kvar till nästa val som hålls 2013. Den här gången har det rörts om ordentligt i den italienska grytan.

Le Petit Nicholas

Vi såg denna franska film igår. Söt och rolig och den roar bårde barn och föräldrar. Och vuxna utan barn också för den delen.

Vad jag vet så finns inte Nicholas-böckerna i svensk version, men jag tror de är översatta till engelska. Lille Nicholas beskriver världen utifrån sitt perspektiv och han driver med tjockskalliga vuxna som har en fyrkantig svart-vit syn på världen.

Böckerna är kanske för stereotypa för en svensk publik. Jag är annars inte så känslig för ojämlikhet, men jag började fundera när jag såg denna film. Den utspelar sig i 50-talsmiljö och är full av blida hemmafruar, starka pappor som ensamma försörjare, sekreterare på pappas kontor i kortkorta kjolar, mamma som vill ta körkort och måste be pappa om lov osv osv. Den återspeglar visserligen en verklighet som existerade för 60 år sen, men frågan är om barnen den riktar sig till kan se skillnad på verklighet och ironi?

När skolkamraten Joachim har fått en lillebror går Nicholas hem och frågar sin mamma hur barn blir till. Mamma blir räddad i sista sekund av pappa som kommer hem från kontoret. Nicholas får inget svar på sin fråga. Nicholas vill också ha en lillebror och ber sina föräldrar om en. Föräldrarna går in i sovrummet och "skojar lite" varpå mamma får en lillebror i magen. Nicholas blir nöjd, ända till den dagen då mamma och pappa åker till sjukhuset och kommer hem.... med en lillasyster.

Ja, sådär håller det på. Man skrattar och filmen är onekligen väldigt söt och rolig. Men för en förälder som ser den tillsammans med sitt barn återstår nog en del förklaringar och förtydliganden efteråt.

måndag 5 oktober 2009

Bryssel brinner

Idag demonstrerade EU:s mjölkbönder här i Bryssel. Maken fick i förra veckan ett internmail där man varnade för de arga bönderna som på måndagen skulle inta huvudstaden och orsaka kaos och svårframkomlighet i EU-kvarteren. Man avrådde folk från att ta bilen på måndagen då gatorna väntades bli fyllda av bönder, jordbruksfordon och kossor. Och mycket riktigt. Idag var de arga bönderna på plats. Jag passerade EU-kvarteren vid lunchtid och fick zickzacka mellan jordbrukare, traktorer, brasor, glass- och våffelförsäljare, poliser och kossor. Det blir allmän feststämning i stan när det demonstreras. Det var faktiskt ganska trivsamt att cykla genom kaoset och sniffa våffelångor och insupa den allmänna yran. Men man kan ju förstå att de är förbannade. Mjölkbönderna vill ha höjt EU-stöd eftersom marknadspriset på mjölkprodukter kraftigt har sjunkit det senaste året. Kostnaderna som producenterna har är mycket högre än vad de får ut för sin mjölk. Och rätt ilsken måste man nog också vara om man ska sätta sig själv och kossan i traktorn och börja köra i 30 från södra Tyskland eller Frankrike ända upp till Bryssel. Det är ingen söndagsutflykt det. Men så fick de ju varma våfflor när de kom fram.

söndag 4 oktober 2009

Lat helg

Helgen går mot sitt slut. Har inte gjort mycket. Pluggade lite igår förmiddags, men sen blev det dags för handling och sen blev det kväll. Tog mig ett avslappnande bad innan middan. Med lavendelbrus, scrubb, opera och hela rasket. Sen frångick vi vår traditionsenliga pizza på lördagkvällen och lagade tacos. Det var inte lätt ska jag säga. Vi brukar ha pizza antingen på fredags- eller lördagskvällen. Men i fredags var vi hembjudna till vänner och igår bestämdes att två kompisar ska komma över på pizza ikväll istället, så då fick det bli något annat på lördagskvällen. Det är nog därför jag känner mig lite ur gängorna idag. Kroppen skriker efter pizza. Bara tre timmar kvar nu. Men det var inte fel med tacos. Lite 80-talsnostalgiskt retromys.

Den här helgen har mina blogginlägg väldigt bra återspeglat den slöa stämning jag befinner mig i. Jag har saknat den sega och slöa vardagen. Att göra ingenting. Det var ett tag sen.

fredag 2 oktober 2009

Fredagsreflexioner

I onsdags kväll var vi på bio och det var ljummet när vi åkte hem kl tio på kvällen. Jag tänkte att jag inte hade behövt ta på mig strumpor och höstjacka utan det hade funkat med en av de söta små fladdrande sommarklänningarna. Till mamma som fick skrapa bilrutorna igår morse sa jag stöddigt att här nere på kontinenten kan vi minsann fortfarande gå i t-shirt. När jag sen på eftermiddan gick ut för att handla fick jag äta upp vad jag sa. Jädrans vilken snålblåst. 1:a oktober = 1:a höstdagen.

Men jag känner mig ändå rätt fylld av energi. Har sökt två jobb den här veckan. Inte för att jag vill ha dem... Eller jo, det vore skönt att jobba. Deltid. Hemifrån. Men jag vill helst inte ha en belgisk arbetsgivare. Fast det är svårt när jag befinner mig i just Belgien. Och eftersom jag inte vill söka mig till EU-institutionerna så finns inte så mycket annat att välja på...

Jag har varit effektiv på pluggfronten också den här veckan. Känns skönt. Det är kul att plugga. Man lär sig en massa saker som man inte visste att man ville veta. Ungefär som att gå på Ikea.

fredag 25 september 2009

Fest i månaderna två

Idag avslutades officiellt bröllopsfirandet. Det har varit två månaders intensivt kalasande. Någon sa redan på själva bröllopsdagen, då alltså fest nr 2 gick av stapeln (vi tjuvstartade ju redan på torsdan innan bröllopet med uppvärmningsfesten) att detta var "the neverending wedding". Och sanna mina ord! Idag, alltså exakt två månader efter att vi blev Herr och Fru Zilberstein, höll vi det sista kalaset. Det var en drink och lite tårta för min makes kolleger på kontoret. Han hade bett mig att baka kanellängder, "de är ju såååååå goda". Men jag gick ej i fällan den här gången utan sa att nu pallar jag inte mer, du får köpa färdiga tårtor till dina 40 kolleger. Jag lyfter inte ett finger till för det här bröllopets skull. Och så blev det. Det blev ändå en trevlig fredagsdrink. Och faktum är att jag kände mig lite som Anna Anka där jag stod och log och konverserade och sög åt mig av alla komplimanger av typen "Det är Fabio som har vunnit mest på det här äktenskapet". Sånt är ju alltid trevligt att få höra. Så jag gottade mig lite i glansen av att vara Fabios Fru. Jag hade förvisso ingen privatjet som stod utanför och väntade, men glamourös var jag!

För att fira vår tvåmånadersdag ska vi ikväll ha pizza. Yummiiii!! Vilken ska intagas i sunkiga joggingbyxor i soffan framför en film. Och till det ska vi ha rödvin och chips. För här ska fredagsmysas!

torsdag 24 september 2009

Vem sa...

Om min make kommer hem efter en hård dag på jobbet och är trött och vill bli sexuellt tillfredsställd, då måste ju jag se till att han blir det. Det han inte får hemma det skaffar han sig ju någon annan stans. Så är det ju bara.

och

När ni går ut de första gångerna är det ju jätteviktigt för dig att fixa håret, välja snygga kläder mm. Många kvinnor struntar sen i att bibehålla den stilen, de går i sluskiga joggingbyxor hela dagarna och borstar inte håret och blir jättefeta. Men mannen blev ju kär i den snygga personen, så om du sen förändras så är det ju inte konstigt om han lämnar dig. Då får du skylla dig själv.

onsdag 23 september 2009

Hemma igen

Nu är bröllopet över, sommarens resor slut och livet går in i en ny fas. Det är lite sorgligt att tänka att denna fantastiska bröllopssommar nu är slut, den kommer ju inte åter. Men samtidigt känns det fint nu när jag sitter här vid köksfönstret och ser ut, lönnarna utanför har fått sina första gula löv, luften är sval och vi är gifta. Hösten är här och vi ska inte resa någonstans på länge, vi har många myskvällar med pizza och dvd och lata biosöndagar framför oss. Och sommarens alla vackra minnen bär vi med oss för alltid.

torsdag 17 september 2009

Jag ville inte

skriva om Anna Anka i min blogg. Men så fort man öppnar en tidning så finns hon på första sidan så hon har liksom krypit in i mitt huvud och jag kan inte låta bli att tänka på henne. Hon har lyckats med det hon ville: Att inspirera svenska kvinnor. Hon är min nya förebild. Jag vill bli som Anna Anka. Jag ska avregistrera mig från min distanskurs och från och med nu följa med maken varje dag till jobbet. Efter varje möte han avslutar ska han säga "This is my Swedish wife" varpå jag ska ställa mig upp nere i hörnan av konferensrummet i min lilla svarta och snurra ett varv så att diamanterna glittrar. Och i den händelse vi får barn i framtiden (fast det är nog inte troligt, jag ska lära av fru Ankas misstag och inte skaffa några, de är ju mest i vägen och man måste skaffa nannysar som tar hand om dem) så ska jag säga till dem att det är bara pojkar som behöver utbilda sig, för flickor räcker det med att se söta ut så att de kan gifta sig med ett gott parti.

Attans vad jag ser fram emot nästa program!!

lördag 12 september 2009

Bröllopsresa

Så var den slut då. Och som alltid när man har en lång semester framför sig så vips så är den bara borta igen. Men faktiskt så känner jag mig utvilad. Väldigt utvilad. Tom så att jag de sista dagarna kanske inte längtade, men ändå inte hade panik över att åka hem. Kändes rätt skönt att få komma hem till vår lägenhet, få tvätta, fixa, pyssla. Och laga mat! Åh vad jag har saknat att laga mat i mitt kök! Buffén på hotellet var superfin och fräsch, där fanns verkligen allt. Men efter 14 dagar har man testat allt och tagit om igen av det man gillade och även en tredje och fjärde och femte gång... Jag längtade efter pasta. Min pasta. Inte den överkokta som serverades i buffén. Och jag längtade efter att baka bullar. Jag åt fisk varje dag i två veckor. Ofta både till lunch och middag. De friterade bacalhaubollarna var jätteoda. Liksom de stekta fiskfiléerna. Musslorna vågade jag aldrig testa.

Det är lustigt att man kan se på folk var de kommer ifrån genom att titta på vad de tar för sig på tallriken. Det syntes framförallt vid frukostarna. Italienarna, spanjorerna och fransmännen åt söta saker: croissanter, toast med marmellad, pannkakor med nutella eller sylt, vita frallor med marmellad, fattiga riddare med honung, munkar, muffins, sockerkaka och kaffe. Tyskarna åt lite av varje: marmellad, toast, muffins, pannkakor, grova frallor med skinka och ost, munkar, tomater, gurkor, makrill, oliver, syltlök, kapris, rå lök, yogurt, oboy, kaffe. Och gärna allt detta på en och samma tallrik. På höjden. Engelsmännen var lite mer enhetliga, de höll sig till sina ägg, korvar och bönor i tomatsås.

Vi var på några fina utflykter. En dag flög vi med ett litet propellerplan till en annan av öarna, Fogo, som är en enda stor vulkan. Flygresan tog ca 50 min, sen fick vi åka buss med en lokal guide och en chaufför som garanterades vara "landets bästa". Man fick ju inte veta hur de övriga var, eller om det överhuvudtaget fanns några fler, men vår chaufför körde faktiskt lugnt och försiktigt, även på de slingriga vägarna uppför vulkanen utan skyddsstaket. Vi åkte genom både lummiga och karga passager uppför vulkanen; i de lummiga var vägen kantad av bananodlingar, mango-, cashew- och papayaträd som växte vilt samt skogsdungar. Vi såg färgglada fåglar och vilda tuppar (!) I de karga områdena fanns bara sand och lavasten. Vi stannade till på ett ställe strax utanför en liten by där vår guide visade oss en tvättinrättning dit den närliggande byns kvinnor gick och tvättade varje lördag. Det var murade baljor uppe på en liten kulle, 10 på rad, utan vare sig kranar eller avlopp. Dit upp bär kvinnorna tvätt och vatten en gång i veckan och står och tvättar för hand.

Till sist kom vi fram till byn där vi skulle äta lunch. Byn låg inne i vulkanen. Folket bodde alltså mitt i kratern! Där fanns ett hundratal invånare vilka livnär sig på att driva ett par hotell och någon restaurang samt vinproduktion. Jag har sett fattiga människor på tv och jag har sett slumområden i Brasilien och i italienska förorter samt riktigt arma människor i Bryssels mest nergångna kvarter. Men detta hade jag inte sett. Det skar i hjärtat på mig redan när bussen stannade och vi omringades av trasiga, smutsiga barn som tittade storögt på oss och sträckte fram små egentillverkade hus i lavasten som de ville sälja till oss. Denna barnklunga följde oss när vi gick mot vår restaurang. Och de stod utanför och väntade medans vi åt. Lavahusen de sålde var fula och jag ville inte ha någon souvenir att ställa i bokhyllan hemma. Men jag ville köpa ett ändå. Kanske för att på något litet sätt hjälpa dem. Men kanske mest för att lätta mitt samvete en aning. Jag skämdes i den stunden för att vara född i den rika delen av världen. Jag skämdes för den lunch jag åt och för det som blev över på faten. Jag skämdes när jag satte mig i bussen igen och pustade ut och längtade efter en sval dusch i mitt luftkonditionerade hotellrum. Jag skämdes på kvällen när jag valde bland mina medförda åtta klänningar. Och jag skämdes när jag återigen fyllde min tallrik i hotellets middagsbuffé.

Vissa av de övriga turisterna tog bilder på barnen. Jag förmådde inte göra det. Som om de vore nåt slags turistattraktion.

Jag brukar skryta om att jag har en stålmage. En mage som tål allt. Jag kan dricka kranvattnet när jag åker utomlands och jag kan äta allt. Nu fick jag försiktighetsåtgärder till trots prova på hur det är att vara magsjuk. Jag sprang mellan sängen och toaletten i 12 timmar. Jag hade såna kramper att jag låg och jämrade mig. Jag skämdes för mig själv och tänkte att jag borde inte sjåpa mig sådär. Men frampå kvällen när jag fick 38,5 i feber förstod jag att jag var sjuk på riktigt. Då började magen tack och lov lugna ner sig. När vi var på rundtur på ön hade jag sett sjukhuset i huvudorten. Jag tyckte därför att det inte var någon idé att ringa efter en läkare. Jag tror att vårt medförda reseapotek var mer välutrustat än sjukhusets förråd. Några apotek såg jag inte under hela vår vistelse. Jag tänkte att tänk om man skulle få akut blindtarmsinflammation eller bara en simpel öroninflammation för den delen.

Summa summrum så var vår bröllopsresa allt det som vi hade hoppats på: vi solade och badade, åt gott, läste massor, talade med varandra om sådant som man sällan hinner i vardagen, vi gick och lade oss kl 22 på kvällarna och sov tills vi vaknade kl 8 på morgonen. Det var länge sen vi kände oss så utvilade.

Min nya blogg!

Här är min nya blogg. Jag kommer inte längre att skriva på fragolina.blogg.se. Innehållet kommer mer eller mindre att vara detsamma; lite om vardagens upp- och nedgångar, lite om mat och resor samt lite funderingar kring tingens beskaffenhet.

En skillnad mot den gamla bloggen kommer att vara att det troligtvis kommer bli mer text och mindre bilder här. Jag har sen ett tag tillbaka en tilltagande skrivklåda som jag måste börja göra något åt. I brist på inspiration och företagsamhet att skriva en riktig bok så blir det en blogg i stället. I alla fall tills vidare...

Jag blir i övrigt glad för kommentarer och reaktioner på det jag skriver!

På återskrivande!