Datorcrash

Datorer är dumma. De gör bara det man säger till dem att göra. Men igår gjorde inte min dator det jag sa till den att göra. Jag tryckte på on men den sattes inte på. Den var död. Alltså var den dum i dubbel bemärkelse. Dum-dum. Min fantastiske make satt hela kvällen och försökte förstå vad som hade hänt och kom fram till slutsatsen att han måste göra en ominstallation. Allt som är sparat på hårddisken raderas och man får sen programmera om den dumma burken. Det verkade ju ändå rätt enkelt. Har man ett datasnille till make så fixar det sig. Bara det att man själv är en komplett idiot som tror att allt man skriver på datorn är för evigt. Och därmed har man inte garderat sig och gjort backupkopior av viktiga dokument som ligger på hårddisken. Hur dum får man vara alltså? Här har jag slitit den senaste månaden med en uppgift som ska lämnas in 1 november, och har inte sparat den någon annan stans än på datorns hårddisk. Datorn krashar och mitt arbete är bortraderat. Fan! Så nu har jag alltså börjat om från början igen. Det suger ska jag säga. Men jag har gjort en insikt. Jag förstod med ens varför jag valde att läsa mjuka humanistiska ämnen som leder till lågavlönade jobb istället för hårda vetenskapliga ämnen som leder till välbetalda sådana. Med människor kan man iallafall prata och resonera. Och muta också i värsta fall. En maskin som inte vill starta är och förblir död. Länge leve humanismen!