onsdag 28 oktober 2009

Byråkrat i kvadrat

Det är så trevligt att ha att göra med svenska myndigheter. Jag menar det faktiskt. Jag behöver nytt pass så idag var jag på svenska ambassaden. Jag fick fylla i en blankett, visa upp mitt gamla pass och det belgiska ID-kortet, de tog en bild, mina fingeravtryck och ett personbevis (de tog också 130 euro vilket är hutlöst!) och sen var det klart. Om två veckor kan jag gå och hämta mitt nya pass. Jag möttes av en leende människa som talade vänligt till mig. Jag hade inte exakt rätt personbevis med mig, man skulle tydligen ha ett som var för ändamål namnändring, men jag hade bara ett vanligt ändamålslöst personbevis. Men det gick så bra ändå. Mina uppgifter fanns ju ändå i deras datasystem. Trallallallalla. Hela besöket tog ca 15 minuter. Jag gick därifrån och kände mig bemött med värdighet samt lättad över att ha ordnat mitt nya pass.

Ni som har läst min gamla blogg vet hur man blir bemött av belgiska myndigheter. Proceduren när jag och Fabio skulle registrera vårt samboskap på kommunen tog ungefär ett halvår. Jag gick dit, fick köa i en halvtimme för att få en nummerlapp. Köade i fyra timmar till för att det skulle bli min tur. Fick veta att jag hade fel nummerlapp. Fick köa igen för att få en ny nummerlapp. Behövde bara köa i ca en halvtimme för att det skulle bli min tur igen. Bra, mademoiselle, ni har med er det och det och det pappret, men désolé, mademoiselle, ni måste även lämna in papper X. Nästa varsågod. XZZZZ*****YYY^^^^%%### Jag skaffade papper X, gick dit igen. Köade på min tur. Jaha mademoiselle, ni vill registrera samboskap. Men vet ni att man måste bo på samma adress med personen ifråga då? Lugn lugn lugn. Inte flippa ur nu. Ja, monsieur, det vet jag. Och om ni tar ur den där munken ur munnen och torkar bort flottet som rinner nerför er dubbelhaka och TITTAR I MINA PAPPER så kanske ni kan se att jag och min partner är registrerade på samma jävla adress!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Desolé madame, men ni är inte registrerade på samma adress.

Då gav jag upp. Jag utnyttjade min livlina och ringde en vän. Min sturske man kom som en räddare i nöden och SA allt det där som jag bara hade tänkt innan. Nästan iallafall. Och vips så blev vårt samboskap registrerat. Fast vi fick komma dit en gång till och lämna papper Z som visst inte hade lämnats in.

Så kan det gå till här nere på kontinenten. Och därför blir jag på väldigt gott humör när jag har ärende till svenska ambassaden och blir bemött av kompetent och effektiv personal. Som dessutom ler.

Tyvärr måste vi snart tillbaka till vårt kommunhus. Vi måste ändra på samboskapet och registrera oss som gifta. Vi hinner nog gå i pension innan det går igenom.

fredag 23 oktober 2009

Könskvotering

I veckobrevet EU Direkt som jag prenumererar på fanns denna vecka en artikel (http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/events/news_date_804_sv.htm ) om José Manuel Barroso som har skickat ut ett brev till alla EU-länders regeringar där han uppmanar dem att nominera kvinnor till den nya kommissionen. I brevet står att Barroso ser könsbalans som ett "gemensamt mål". Detta får mig att fundera lite på det här med könskvotering och jämställdhet. Jag frågar mig hur bra det är egentligen att det finns en lag som säger att så och så många procent måste vara kvinnor i styrelser, regeringar osv. Visst, visst, hade vi inte haft feministrörelsen så hade inte jag heller varit nöjd med samhället idag, men ibland tycker jag att vissa jämställdhetslagar och -bestämmelser drivs igenom "bara för att". Jag menar, om vi har ett företag med manlig dominans där man ska anställa en ny medarbetare och man pga en lag måste anställa en kvinna, så blir ju det lite problematiskt om man inte har några kvinnliga kandidater med rätt kompetens. Ska man då anställa en kvinna ändå, trots att en manlig kandidat är bättre lämpad? Eller om vi ser det såhär: Vi har ett daghem där 99 % av personalen är kvinnor. Man ska anställa en ny medarbetare och pga en lag måste man välja en man för att få bättre könsbalans. Vi ponerar att av de 10 ansökningar som kommer in är 9 kvinnor och den 10:e en dömd pedofil. Ok, ett aningen tillspetsat exempel men bara för att visa vad jag menar.

Det är givetvis bra om man kan ha en så bra balans som möjligt mellan de två könen. Inom alla yrkesområden: i EU-kommissionen, i stora företags styrelser och ledningar, på daghem, inom sjukvården etc. Men jag anser att könsbalans inte kan vara ett mål i sig. Kompetensen ska vara avgörande.

tisdag 20 oktober 2009

Bro över Messinasundet

En bro som förbinder Kalabrien och Sicilien har varit en het potatis i italiensk inrikespolitik i många år. Redan romarna utarbetade olika projekt om hur man skulle kunna ta sig mellan ön och fastlandet utan båt. Under de senaste 100 åren har många projekt lagts fram och idétävlingar genomförts. Beslut om att bygga/inte bygga har växelvis fattats. Politiker har använt brofrågan som ett medel i att fiska röster. Nu ser det alltså ut som att Messinabron ska bli verklighet inom en snar framtid:

http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\10\19\357627&sectionid=undefined

Frågan är bara om det är en så himla bra idé. Messinasundet är en trattformad havsarm som skiljer Kalabrien från Sicilien. Som bredast är sundet ca 16 km och som smalast ca 3 km. Sundets djup varierar mellan ca 70 meter ända ner till 2000 meter. Sundet karaktäriseras av starka havsströmmar och kraftiga vindar.

Området kring Messina och Reggio Calabria är också ett av Italiens mest sismiska områden. 1908 inträffade här en av 1900-talets största naturkatastrofer. Jordbävningen som mätte 7,1 grader på Richterskalan. Mellan 90 000 och 120 000 människor förlorade livet natten den 28 december 1908 och under de efterföljande dygnen. Hem, sjukhus, skolor, kyrkor, antika palats, kloster och teatrar blev till smulor.

På denna plats vill man alltså bygga en bro. En bro som ska kosta drygt 6,3 miljarder euro.

Precis som efter jordbävningen i l'Aquila i våras fick de överlevande i Messina inhysas i baracker. Snabb återuppbyggnad utlovades. Efter 30 år stod barackerna fortfarande kvar. En ny generation hade flyttat in i de numera permanenta tältstäderna. Sen kom Andra världskriget och då blev det inte tal om någon återuppbyggnad.

I l'Aquila har många hus uppförts men långtifrån alla hemlösa familjer har blivit tilldelade ett nytt hem utan de bor fortfarande i de provisoriska barackerna. Ska de behöva vänta i 30 år också månne?

Jag är ingen expert inom vare sig ekonomi, seismologi eller arkitektur men jag kan tänka mig vettigare sätt att använda de där 6,3 miljarder euro.

måndag 19 oktober 2009

Datorcrash

Datorer är dumma. De gör bara det man säger till dem att göra. Men igår gjorde inte min dator det jag sa till den att göra. Jag tryckte på on men den sattes inte på. Den var död. Alltså var den dum i dubbel bemärkelse. Dum-dum. Min fantastiske make satt hela kvällen och försökte förstå vad som hade hänt och kom fram till slutsatsen att han måste göra en ominstallation. Allt som är sparat på hårddisken raderas och man får sen programmera om den dumma burken. Det verkade ju ändå rätt enkelt. Har man ett datasnille till make så fixar det sig. Bara det att man själv är en komplett idiot som tror att allt man skriver på datorn är för evigt. Och därmed har man inte garderat sig och gjort backupkopior av viktiga dokument som ligger på hårddisken. Hur dum får man vara alltså? Här har jag slitit den senaste månaden med en uppgift som ska lämnas in 1 november, och har inte sparat den någon annan stans än på datorns hårddisk. Datorn krashar och mitt arbete är bortraderat. Fan! Så nu har jag alltså börjat om från början igen. Det suger ska jag säga. Men jag har gjort en insikt. Jag förstod med ens varför jag valde att läsa mjuka humanistiska ämnen som leder till lågavlönade jobb istället för hårda vetenskapliga ämnen som leder till välbetalda sådana. Med människor kan man iallafall prata och resonera. Och muta också i värsta fall. En maskin som inte vill starta är och förblir död. Länge leve humanismen!

fredag 16 oktober 2009

Recept

Recept på fredagsmys

2 personer

1 soffa
1 maträtt med hög mysfaktor
1 flaska vin
1 tv
2 par sunkiga joggingoutfits
vetskapen om att imorgon får man sova

Blandas väl. Intages endast en gång i veckan.

onsdag 14 oktober 2009

Varför det ibland är bättre att göra saker själv

Som att hänga tvätten tex.


Mannen i källaren, del 2

Maken träffade på den mystiske mannen härom dagen när han skulle slänga soporna. Han passade då på att fråga vem han är. Mannen presenterade sig som Herr Van XX. Utiftån detta svar kan vi lägga fram två alternativ:

Antingen är han en stackars hemlös som i ett obevakat ögonblick har lyckats smita in i vårt hus för att slippa sova på en parkbänk, och i förbifarten snappade han upp ett av namnen som står på brevlådorna innanför porten och sen låtsas han vara Herr Van XX som bor på andra våningen.

Eller också är han faktiskt Herr Van XX. I detta fallet är frågan varför Fru Van XX bor i den varma lägenheten på andra våningen, medan Herr Van XX ligger på ett kallt stengolv nere i källaren.

Fortsättning följer...

tisdag 13 oktober 2009

Inget för latmaskar

Har precis kommit hem från ett Ki-pass på Friskis och Svettis. Jag erkänner att jag gick på det passet idag för att jag egentligen kände mig för lat för att träna men tänkte att då kunde ju lite soft tralljympa inspirerad av bortre Orienten passa bra. Föreställde mig mjuka solhälsningar och stretchning av min stela nacke. Men jäklar i havet vad jag bedrog mig! Den lilla kinesiskan som skulle leda passet såg sådär vänlig och leende ut som kyparna brukar göra på kinarestauranger. Men sen när det hela drog igång kändes hon mer som den som stryper katterna i köket till de fyla små lättelna. Och jäklar vad skoj det var. Det var kickar och boxningar och jag fick in rätt bra snits tycker jag. Att sträcka upp båda armarna rakt upp över huvet samtidigt som man sträcker ut ena benet åt sidan kan låta löjligt enkelt. Men testa att stå så i 30 sekunder så får ni se hur lätt det är att hålla balansen! Jag ska definitivt lägga in detta pass i veckoplaneringen framöver.

måndag 12 oktober 2009

Mannen i källaren

Vi har en gubbe i källaren. Det är inte en fantasiperson utan en riktig människa. Han verkar ha flyttat in där nere. Jag upptäckte honom i fredags när jag skulle hämta min cykel. Då låg han mitt på golvet och blockerade dörrarna in till källarbåsen. Jag blev så paff att jag bara stod och stirrade på den sovande gubben en lång stund. Jag funderade på om jag skulle be honom flytta sig så jag kunde hämta ut min cykel. Men sen kändes det inte som det rätta att göra. Jag skämdes vid tanken. "Ursäkta kan du bara flytta lite på dig så jag kan ta fram min cykel, jag ska nämligen åka och träna och jag hinner inte gå eller ta bussen för i eftermiddag ska jag handla och städa." Det var mina existensiella problem mot hans. Jag bad honom inte flytta sig. Jag gick inte och tränade. Jag hann ju inte. Men något gnagde i mig under eftermiddagen. Tänk om gubben därnere är hungrig. Han luktade både smuts, piss och alkohol. Men även smutsiga och fulla människor blir ju hungriga. Tänk om jag skulle gå ner med lite mat till honom. Men medan jag funderade på om och i så vall vad jag skulle ge till honom slogs jag av tankar som "när vi hjälper utsatta och behövande, gör vi det av en genuin vilja att hjälpa eller gör vi det för att vi ska känna oss som bättre människor själva?", och "vilket är bäst, att hjälpa människor och sen skryta om det eller att inte hjälpa människor och sen stå för att man är för feg för att ingripa?" Ja, det är svårt att säga, båda alternativen är nog rätt unkna. Men jag var iallafall för feg, och såhär i efterhand känns det rätt dumt.

torsdag 8 oktober 2009

Italiensk såpoperapolitik

Idag är en bra dag. Iallafall om man tror på demokratin. Den italienska författningsdomstolen slog igår fast att den omtalade immunitetslagen strider mot italiensk grundlag. Denna lag, som ger presidenten, premiärministern och talmännen i det italienska parlamentets två kammare immunitet från åtal under ämbetsperioden, antogs förra året väldigt snabbt efter att Berlusconi fick makten för tredje gången. Nu kan man alltså återuppta flera rättegångar mot honom vilka lagts på is. Mutbrott, skattebrott, falsk bokföring.

Men nu har tack och lov lagen ogiltigförklarats. Fast Berlusconi anser sig fortfarande stå över lagen. Eller som hans motståndare uttrycker det "Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra", och "Lagen är lika för alla, men inte dess tillämpning".

Det har varit stormigt ett bra tag kring Berlusconi. De senaste månadernas anklagelser för att utnyttja prostituerade och minderåriga. Skilsmässan. Och själv förnekar han ju inte anklagelserna. Sexskandalerna kommenterar han bara med uttalanden som att varför skulle han gå till prostituerade när han inte behöver det? Ja det kan man fråga sig.

Det är ett mysterium hur ett europeiskt land kan ha en sådan premimärminister idag.

Frågan är om han verkligen kan sitta kvar till nästa val som hålls 2013. Den här gången har det rörts om ordentligt i den italienska grytan.

Le Petit Nicholas

Vi såg denna franska film igår. Söt och rolig och den roar bårde barn och föräldrar. Och vuxna utan barn också för den delen.

Vad jag vet så finns inte Nicholas-böckerna i svensk version, men jag tror de är översatta till engelska. Lille Nicholas beskriver världen utifrån sitt perspektiv och han driver med tjockskalliga vuxna som har en fyrkantig svart-vit syn på världen.

Böckerna är kanske för stereotypa för en svensk publik. Jag är annars inte så känslig för ojämlikhet, men jag började fundera när jag såg denna film. Den utspelar sig i 50-talsmiljö och är full av blida hemmafruar, starka pappor som ensamma försörjare, sekreterare på pappas kontor i kortkorta kjolar, mamma som vill ta körkort och måste be pappa om lov osv osv. Den återspeglar visserligen en verklighet som existerade för 60 år sen, men frågan är om barnen den riktar sig till kan se skillnad på verklighet och ironi?

När skolkamraten Joachim har fått en lillebror går Nicholas hem och frågar sin mamma hur barn blir till. Mamma blir räddad i sista sekund av pappa som kommer hem från kontoret. Nicholas får inget svar på sin fråga. Nicholas vill också ha en lillebror och ber sina föräldrar om en. Föräldrarna går in i sovrummet och "skojar lite" varpå mamma får en lillebror i magen. Nicholas blir nöjd, ända till den dagen då mamma och pappa åker till sjukhuset och kommer hem.... med en lillasyster.

Ja, sådär håller det på. Man skrattar och filmen är onekligen väldigt söt och rolig. Men för en förälder som ser den tillsammans med sitt barn återstår nog en del förklaringar och förtydliganden efteråt.

måndag 5 oktober 2009

Bryssel brinner

Idag demonstrerade EU:s mjölkbönder här i Bryssel. Maken fick i förra veckan ett internmail där man varnade för de arga bönderna som på måndagen skulle inta huvudstaden och orsaka kaos och svårframkomlighet i EU-kvarteren. Man avrådde folk från att ta bilen på måndagen då gatorna väntades bli fyllda av bönder, jordbruksfordon och kossor. Och mycket riktigt. Idag var de arga bönderna på plats. Jag passerade EU-kvarteren vid lunchtid och fick zickzacka mellan jordbrukare, traktorer, brasor, glass- och våffelförsäljare, poliser och kossor. Det blir allmän feststämning i stan när det demonstreras. Det var faktiskt ganska trivsamt att cykla genom kaoset och sniffa våffelångor och insupa den allmänna yran. Men man kan ju förstå att de är förbannade. Mjölkbönderna vill ha höjt EU-stöd eftersom marknadspriset på mjölkprodukter kraftigt har sjunkit det senaste året. Kostnaderna som producenterna har är mycket högre än vad de får ut för sin mjölk. Och rätt ilsken måste man nog också vara om man ska sätta sig själv och kossan i traktorn och börja köra i 30 från södra Tyskland eller Frankrike ända upp till Bryssel. Det är ingen söndagsutflykt det. Men så fick de ju varma våfflor när de kom fram.

söndag 4 oktober 2009

Lat helg

Helgen går mot sitt slut. Har inte gjort mycket. Pluggade lite igår förmiddags, men sen blev det dags för handling och sen blev det kväll. Tog mig ett avslappnande bad innan middan. Med lavendelbrus, scrubb, opera och hela rasket. Sen frångick vi vår traditionsenliga pizza på lördagkvällen och lagade tacos. Det var inte lätt ska jag säga. Vi brukar ha pizza antingen på fredags- eller lördagskvällen. Men i fredags var vi hembjudna till vänner och igår bestämdes att två kompisar ska komma över på pizza ikväll istället, så då fick det bli något annat på lördagskvällen. Det är nog därför jag känner mig lite ur gängorna idag. Kroppen skriker efter pizza. Bara tre timmar kvar nu. Men det var inte fel med tacos. Lite 80-talsnostalgiskt retromys.

Den här helgen har mina blogginlägg väldigt bra återspeglat den slöa stämning jag befinner mig i. Jag har saknat den sega och slöa vardagen. Att göra ingenting. Det var ett tag sen.

fredag 2 oktober 2009

Fredagsreflexioner

I onsdags kväll var vi på bio och det var ljummet när vi åkte hem kl tio på kvällen. Jag tänkte att jag inte hade behövt ta på mig strumpor och höstjacka utan det hade funkat med en av de söta små fladdrande sommarklänningarna. Till mamma som fick skrapa bilrutorna igår morse sa jag stöddigt att här nere på kontinenten kan vi minsann fortfarande gå i t-shirt. När jag sen på eftermiddan gick ut för att handla fick jag äta upp vad jag sa. Jädrans vilken snålblåst. 1:a oktober = 1:a höstdagen.

Men jag känner mig ändå rätt fylld av energi. Har sökt två jobb den här veckan. Inte för att jag vill ha dem... Eller jo, det vore skönt att jobba. Deltid. Hemifrån. Men jag vill helst inte ha en belgisk arbetsgivare. Fast det är svårt när jag befinner mig i just Belgien. Och eftersom jag inte vill söka mig till EU-institutionerna så finns inte så mycket annat att välja på...

Jag har varit effektiv på pluggfronten också den här veckan. Känns skönt. Det är kul att plugga. Man lär sig en massa saker som man inte visste att man ville veta. Ungefär som att gå på Ikea.