onsdag 9 december 2009

Jultankar

Nu är det två veckor till julafton, men i vårt hem gjorde julen sin entré redan vid första advent. Då gick vi till kyrkan vilket var väldigt fint. Förra året gick vi på högmässan i Svenska kyrkan så i år gick vi för rättvisans skull till den italienska mässan. Det är inte så stor skillnad i utövandet av de olika riterna egentligen, det är ju trots allt samma religion, samma budskap och samma övertygelse vi har inom de två olika kristna förgreningarna. Det finns ju givetvis katoliker (väldigt väldigt många) som går regelbundet i kyrkan av tro och övertygelse och som i sin vardag verkligen lever efter det kristna budskapet om kärlek, fromhet och omtanke om de som har det svårt. Detta är väldigt fint tycker jag och jag önskar att jag själv orkade vara så from och god i min egen vardag. Men min vardag är så full av världsliga problem att jag vid dagens slut bara sjunker ner i min soffa och är glad att jag överhuvudtaget tagit mig igenom en dag till.

Men de katolska kyrkorna besöks också av väldigt många som kallar sig för troende, och säkert också när en sorts tro inom sig, men de går till mässan mer av gammal vana. Det är så man alltid har gjort, det hör till kulturen. Ungefär som när man borstar tänderna. Man tänker inte ens på att man måste göra det, man bara gör det.

Det är väldigt få protestanter i Sverige som verkligen utövar sin religion. Man går på dop, bröllop och begravningar och det är fortfarande viktigt för många att dessa sakrament sker i kyrkan. Men därutöver går man sällan, för att inte säga aldrig, till kyrkan.

Inget fel i det tycker jag. Det är bättre enligt min mening att man går till kyrkan ibland eller aldrig, än att man går plikttroget varje söndag och däremellan bedrar sina medmänniskor, ljuger och bara gör sådana handlingar som gagnar en själv.

Jag känner några få personer som faktiskt lever efter det kristna budskapet. En dam, hon är katolik men går bara till kyrkan till påsk, jul och kanske någon gång mer under året. När hon var ung och hade hela huset fullt av make och egna barn hade hon i olika perioder andra familjer boende hemma hos sig. Det var familjer som av olika skäl behövde hjälp. De fick bo och äta hemma hos den generösa familjen utan att betala vare sig för hyra eller mat, de hade ju inga pengar att betala med. Dessa hjälplösa familjer var givetvis djupt tacksamma och bidrog så gott de kunde i hushållsarbetet. När jag en gång frågade denna dam om hon inte tyckte det var jobbigt att ha så mycket folk hemma jämt, svarade hon att hon inte såg det på det sättet. Hon tänkte aldrig att det hade varit skönt att få ha lite lugn och ro, och bara ha den egna familjen att vårda. För henne var det bara självklart att hjälpa de behövande. Hon själv hade det ju så bra, varför skulle hon då inte dela med sig?

En annan person, i min egen ålder, är arbetslös och bor med sina föräldrar. Hon har studerat i många år och har ett skarpt intellekt. Hon har sökt jobb till förbannelse men hon kan inte springa i trappor eller skriva snabbt på ett tangentbord som de flesta andra av oss, utan behöver lite extra stöd och förståelse av en arbetsgivare. Arbetsgivarna föredrar därför att anställa de rörliga och snabba. Denna tjej, som går regelbundet i kyrkan och när en djup tro, driver genom kyrkans försorg ett slags läxläsningshjälp. Skolbarn kommer till henne på eftermiddagarna och hon hjälper dem med läxorna. Hon får inget betalt men hon gör det med brinnande entusiasm. Ibland är hon ledsen för hon känner sig utnyttjad, men hon fortsätter ändå för hon tror på att det hon gör fyller en funktion.

Jag känner också en person som kallar sig ateist men som i hög grad lever efter kristna värderingar och som ger stöd och hjälp till de som har det svårt och till samhällets marginaliserade. Personen ifråga skulle inte tveka att ge sin sista brödbit till en hemlös eller ge sin egen säng åt en vän eller väns vän i nöd.

Så oavsett om vi tror på Gud eller inte, oavsett om vi går till kyrkan eller inte, så har de flesta av oss ett slags moral i oss som gör att vi strävar efter att göra gott och behandla våra medmänniskor väl. Väldigt många av oss, jag själv inberäknad, tänker goda tankar och vill alltid väl, men vår hektiska vardag gör att vi bara hinner med att tänka på de som står i vår direkta närhet. Vi ser de som har det svårt, men vi har varken ork eller tid att ta oss an dem.

Advent har i vår moderna tid gått från betydelsen 'ankomst' och istället fått innebörden 'väntan'. Barnen väntar på tomten och klapparna, föräldrarna väntar på att få ledigt och lite lugn och ro. Borde vi inte försöka sträva efter att återinföra den ursprungliga betydelsen? 'Ankomst' kan stå för Jesus ankomst för de som tror. För de som inte tror kan det stå för det nya årets ankomst - ett år då vi ska försöka vara lite mindre egoistiska, tänka mer på miljön och framtiden, på de som har det svårt och behöver hjälp.