fredag 29 januari 2010

Den svenska osvenskheten

Jag läste en mycket intressant artikel av Herman Lindqvist i Aftonbladet. Den handlade om att det ofta är fint i Sverige att vara osvensk. Herman talar om en "omvänd nationalism" som blir allt vanligare och som innebär att man tar avstånd från svenskheten och hävdar att man är allt annat än svensk till sitt sätt. Det är ett så pass utbrett särdrag för svenskarna att man kan tala om ett nationaldrag. Det är med andra ord typiskt svenskt att vara osvensk.

Det det handlar om är enligt min mening en blandning av mindervärdskomplex, dvs svenskarnas sedvanliga brist på självkänsla och övertygelse om att vi inte ”är någon”, och perfektionism. Tron att vår kultur är fattig, våra traditioner är töntiga och vår livsstil är beige och menlös. Samt önskan att vara lite bättre än alla andra. Fransmännen, italienarna, och spanjorerna däremot, de kan då verkligen leva! De unnar sig att ha roligt, äta gott, skratta och umgås. Men å andra sidan är de ju lite slarviga, oorganiserade, dricker lite för mycket och har en sned balans av arbete-nöjen. Så när vi själva –på sommaren, aldrig på vintern- också unnar oss det där lilla extra, släpper på pliktkänslan och känner en liten gnista av glädje, tar ett glas vin med vänner och låter disken stå till morgonen efter, då känner vi oss så härligt busiga. Osvenska. För så beter vi ju oss inte egentligen. Vi är ju ordningssamma. Och för att vi inte ska få dåligt samvete säger vi till oss själva att så där gjorde vi ju bara för att det var sommar. Man kan ju inte ha roligt varje dag. Då blir man så där oansvarig som sydeuropéerna. Och så uppskattar man inte det goda heller om man får för mycket av det. Och vi trycker ner lite extra på dessa sydeuropéer och säger att det är ju tur att vi inte är som de. Sådär hafsiga, bullriga och odisciplinerade. Vi känner oss lite starkare när vi intalar oss att vi står lite över de andra.

Hur är det möjligt att se ner på sig själv samtidigt som man tycker att man är lite bättre än andra?

Det är inte så svårt att förklara faktiskt. Att se ner på andra är ett vanligt symptom vid svag självkänsla. Att sträva efter perfektion är ett sätt att dölja sina egna fel och brister och att få andra att framstå som lite sämre. Det hjälper för stunden men botar inte det grundläggande problemet.

Men varför ser vi vår kultur som fattig och vår livsstil som menlös? Varför säger vi när utlänningar frågar oss hur vi firar jul att det inte är något speciellt alls, vi äter lite skinka men annars har vi inga särskilda traditioner? Varför är vi inte stolta över våra traditioner? Ska vi än en gång skylla allt på jantelagen?

När man frågar en italienare var han kommer ifrån får man inte bara svaret ”Italien”. Man får veta vilken region, provins och by han är född i. Gärna också vilket kvarter han bor i. Kommer dessutom den ene av hans föräldrar från en annan region berättar han även att han har en del av det blodet i sig. Han kan tycka att Italien är ett ruttet land, men han är ändå stolt över sitt ursprung. Med oss svenskar är det precis tvärtom. När någon frågar är vi väldigt stolta att berätta om hur bra och jämställt och rättvist Sverige är och hur praktiskt allting är ordnat. ”Var jag kommer ifrån? Hehe, nej den hålan har du nog aldrig hört talas om. Vad jag ska göra på semestern? Åka så långt från Sverige som möjligt”

Många icke-svenskar som jag träffar uttrycker stor beundran för Sverige. De tycker vi har ett vackert och rent land, att svenskarna är ärliga och ordningssamma. Men de försöker inte för den skull bli som vi. De är stolta över sitt ursprung, ser sina egna brister men tycker ändå om sig själva. Så varför ska vi försöka låtsas att vi är osvenska och trycka ner på våra svenska seder och vår svenska livsstil?

Är det inte dags att vi reviderar vår syn på oss själva? Är det inte dags att vi slutar försöka vara så förbaskat perfekta, slutar jämföra oss med andra och slutar försöka vara någon annan än vi är? Och slutar ursäkta oss, slutar tro att andra tycker att vi är menlösa och trista. Det är dags att vi sträcker på ryggen och är stolta över vår kultur!

onsdag 27 januari 2010

Bättre förr?

Vi var på middag hos ett par vänner i helgen. Detta par har en 15-årig dotter. Mamman berättade förskräckt för oss att i skolan pratar lärarna om att det är bra om eleverna försöker skaffa sig extrajobb så att de får lite arbetslivserfarenhet. Det är nämligen dags att börja tänka på framtida studievägar och yrkesval. Dottern är väldigt målmedveten och vet redan vad hon vill bli. Hon har koll på vilka universitet som har passande utbildningar och hon vill när det är dags söka till ett universitet i England. Lärarna i skolan hävdar att när man söker till universitet ser det bra ut och man har större chans att bli antagen om man har lite arbetslivserfarenhet. Flickans mamma var chockad. Hon sa "Min dotter är 15 år, det är alldeles för tidigt för henne att gå ut och börja exrajobba."

Ja, jag kan inte annat än hålla med den chockade mamman. När jag var 15 år var det sista jag tänkte på framtida karriärval. Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade givetvis mina favoritämnen och visste inom vilket område jag förmodligen ville arbeta, men jag hade noll koll på vad som krävdes för att komma in på en viss yrkesbana, än mindre vilka universitet som erbjöd passande utbildningar. Jag kan inte heller minnas att mina lärare någonsin pratade om universitetsstudier. De pratade om gymnasieval, men inte om universitet.

Det är andra tider nu. Konkurrensen är stenhård och lärarna måste förbereda eleverna på detta klimat redan i grundskolan. Och barnen måste börja extrajobba istället för att sitta och prata med bästisen eller gå på bio med polarna eller pusta och stöna över föräldrar som tjatar om läxor. Sånt som 15-åringar ska göra. Är inte detta tragiskt? Jag finner det sorgligt att barnen inte får vara barn utan tidigt måste förberedas på att armbåga sig fram för att bli först och bäst. Och tyvärr är det ju inte skolans fel utan samhällsutvecklingens.

Jag håller kanske på att bli gammal men jag tycker nog att det var bättre förr...

söndag 17 januari 2010

Vanliga ord

Peter U Larssons språksidor som jag har skrivit om tidigare har fått tillökning. Sidan finns här samt i marginalen av denna blogg under "språksidor". Det är en sida där vanliga svenska ord förklaras och exemplifieras. Ordlistan visar både ordens ordklasstillhörighet och hur de fungerar i olika satsdelar.

Det är ett bra verktyg för alla språkbrukare: för de som lär sig svenska, de som lär ut svenska, de som redan kan svenska men har glömt varför, eller för oss språknördar som till varje pris vill veta varför utan att det ger oss något mervärde ;)

Inom kort kommer även en sida med ett grammatiktest att läggas till dessa språksidor där man kommer kunna ta pulsen på sina grammatikkunskaper :)

Haiti

Jag har skrivit tidigare om jordbävningar. Världens folk drabbas dagligen av olika fruktansvärda tragedier. Man kan inte mäta eller jämföra lidande, en jordbävning i Kina är lika hemsk som en översvämning i Indien eller en färjeolycka på Östersjön. Jag var i Italien i våras när l'Aquila drabbades av en av landets kraftigaste jordbävningar. Jag befann mig i Neapel och det hela kändes ungefär som när vi var hos farmor när jag var liten och tåget gick förbi utanför huset. Dunk dunk dunk. Det var inget läskigt alls. Och jag förstod inte vad som hade hänt förrän efteråt. För min make däremot var det en oerhört traumatisk upplevelse att vakna halv fyra på morgonen av att väggarna svajade. Hans kropp hann reagera innan hans hjärna gjorde det. Han flög ur sängen och jag blev räddare av hans reaktion än av själva dunkandet och svajandet.

Jag har tänkt mycket på detta efteråt och insett att rädsla är något som föds av erfarenheter. Min hjärna har inte programmerats för att reagera på dunkande och svajande väggar, så hade inte maken flygit ur sängen tidigt i gryningen den 6 april så hade jag troligtvis inte vaknat alls. Och hade jag vaknat till så hade jag nog bara vänt på mig och somnat om.

När jag ser de hemlösa och lemlästade människorna från Haiti på nyheterna denna vecka kan jag inte riktigt ta in deras lidande. Jag vill förstå men det går inte. Jag känner med dem, jag får ångest när jag ser de gråtande barnen och de förtvivlade tomma blickarna. Jag mår illa när jag ser kropparna i högar längs vägarna. Men jag förstår ändå inte. När jag stänger av tv:n och omsluts av mitt vardagsrum som står stadigt på fyra väggar känns det nästan som en film som precis tagit slut. Jag vill inte ta min trygga vardag för givet, inte när så många människor i världen lider. Jag vill inte stänga av tv:n för att slippa se.

Jag tänker att så otroligt lite vi har att vara rädda för i vårt land egentligen.

Vi sätter i helgen in pengar på Läkare utan gränser. Det ska vi i fortsättningen göra regelbundet. Människor lider varje dag. Men det är bara när katastrofer inträffar som det syns i resten av världen.