fredag 25 september 2009

Fest i månaderna två

Idag avslutades officiellt bröllopsfirandet. Det har varit två månaders intensivt kalasande. Någon sa redan på själva bröllopsdagen, då alltså fest nr 2 gick av stapeln (vi tjuvstartade ju redan på torsdan innan bröllopet med uppvärmningsfesten) att detta var "the neverending wedding". Och sanna mina ord! Idag, alltså exakt två månader efter att vi blev Herr och Fru Zilberstein, höll vi det sista kalaset. Det var en drink och lite tårta för min makes kolleger på kontoret. Han hade bett mig att baka kanellängder, "de är ju såååååå goda". Men jag gick ej i fällan den här gången utan sa att nu pallar jag inte mer, du får köpa färdiga tårtor till dina 40 kolleger. Jag lyfter inte ett finger till för det här bröllopets skull. Och så blev det. Det blev ändå en trevlig fredagsdrink. Och faktum är att jag kände mig lite som Anna Anka där jag stod och log och konverserade och sög åt mig av alla komplimanger av typen "Det är Fabio som har vunnit mest på det här äktenskapet". Sånt är ju alltid trevligt att få höra. Så jag gottade mig lite i glansen av att vara Fabios Fru. Jag hade förvisso ingen privatjet som stod utanför och väntade, men glamourös var jag!

För att fira vår tvåmånadersdag ska vi ikväll ha pizza. Yummiiii!! Vilken ska intagas i sunkiga joggingbyxor i soffan framför en film. Och till det ska vi ha rödvin och chips. För här ska fredagsmysas!

torsdag 24 september 2009

Vem sa...

Om min make kommer hem efter en hård dag på jobbet och är trött och vill bli sexuellt tillfredsställd, då måste ju jag se till att han blir det. Det han inte får hemma det skaffar han sig ju någon annan stans. Så är det ju bara.

och

När ni går ut de första gångerna är det ju jätteviktigt för dig att fixa håret, välja snygga kläder mm. Många kvinnor struntar sen i att bibehålla den stilen, de går i sluskiga joggingbyxor hela dagarna och borstar inte håret och blir jättefeta. Men mannen blev ju kär i den snygga personen, så om du sen förändras så är det ju inte konstigt om han lämnar dig. Då får du skylla dig själv.

onsdag 23 september 2009

Hemma igen

Nu är bröllopet över, sommarens resor slut och livet går in i en ny fas. Det är lite sorgligt att tänka att denna fantastiska bröllopssommar nu är slut, den kommer ju inte åter. Men samtidigt känns det fint nu när jag sitter här vid köksfönstret och ser ut, lönnarna utanför har fått sina första gula löv, luften är sval och vi är gifta. Hösten är här och vi ska inte resa någonstans på länge, vi har många myskvällar med pizza och dvd och lata biosöndagar framför oss. Och sommarens alla vackra minnen bär vi med oss för alltid.

torsdag 17 september 2009

Jag ville inte

skriva om Anna Anka i min blogg. Men så fort man öppnar en tidning så finns hon på första sidan så hon har liksom krypit in i mitt huvud och jag kan inte låta bli att tänka på henne. Hon har lyckats med det hon ville: Att inspirera svenska kvinnor. Hon är min nya förebild. Jag vill bli som Anna Anka. Jag ska avregistrera mig från min distanskurs och från och med nu följa med maken varje dag till jobbet. Efter varje möte han avslutar ska han säga "This is my Swedish wife" varpå jag ska ställa mig upp nere i hörnan av konferensrummet i min lilla svarta och snurra ett varv så att diamanterna glittrar. Och i den händelse vi får barn i framtiden (fast det är nog inte troligt, jag ska lära av fru Ankas misstag och inte skaffa några, de är ju mest i vägen och man måste skaffa nannysar som tar hand om dem) så ska jag säga till dem att det är bara pojkar som behöver utbilda sig, för flickor räcker det med att se söta ut så att de kan gifta sig med ett gott parti.

Attans vad jag ser fram emot nästa program!!

lördag 12 september 2009

Bröllopsresa

Så var den slut då. Och som alltid när man har en lång semester framför sig så vips så är den bara borta igen. Men faktiskt så känner jag mig utvilad. Väldigt utvilad. Tom så att jag de sista dagarna kanske inte längtade, men ändå inte hade panik över att åka hem. Kändes rätt skönt att få komma hem till vår lägenhet, få tvätta, fixa, pyssla. Och laga mat! Åh vad jag har saknat att laga mat i mitt kök! Buffén på hotellet var superfin och fräsch, där fanns verkligen allt. Men efter 14 dagar har man testat allt och tagit om igen av det man gillade och även en tredje och fjärde och femte gång... Jag längtade efter pasta. Min pasta. Inte den överkokta som serverades i buffén. Och jag längtade efter att baka bullar. Jag åt fisk varje dag i två veckor. Ofta både till lunch och middag. De friterade bacalhaubollarna var jätteoda. Liksom de stekta fiskfiléerna. Musslorna vågade jag aldrig testa.

Det är lustigt att man kan se på folk var de kommer ifrån genom att titta på vad de tar för sig på tallriken. Det syntes framförallt vid frukostarna. Italienarna, spanjorerna och fransmännen åt söta saker: croissanter, toast med marmellad, pannkakor med nutella eller sylt, vita frallor med marmellad, fattiga riddare med honung, munkar, muffins, sockerkaka och kaffe. Tyskarna åt lite av varje: marmellad, toast, muffins, pannkakor, grova frallor med skinka och ost, munkar, tomater, gurkor, makrill, oliver, syltlök, kapris, rå lök, yogurt, oboy, kaffe. Och gärna allt detta på en och samma tallrik. På höjden. Engelsmännen var lite mer enhetliga, de höll sig till sina ägg, korvar och bönor i tomatsås.

Vi var på några fina utflykter. En dag flög vi med ett litet propellerplan till en annan av öarna, Fogo, som är en enda stor vulkan. Flygresan tog ca 50 min, sen fick vi åka buss med en lokal guide och en chaufför som garanterades vara "landets bästa". Man fick ju inte veta hur de övriga var, eller om det överhuvudtaget fanns några fler, men vår chaufför körde faktiskt lugnt och försiktigt, även på de slingriga vägarna uppför vulkanen utan skyddsstaket. Vi åkte genom både lummiga och karga passager uppför vulkanen; i de lummiga var vägen kantad av bananodlingar, mango-, cashew- och papayaträd som växte vilt samt skogsdungar. Vi såg färgglada fåglar och vilda tuppar (!) I de karga områdena fanns bara sand och lavasten. Vi stannade till på ett ställe strax utanför en liten by där vår guide visade oss en tvättinrättning dit den närliggande byns kvinnor gick och tvättade varje lördag. Det var murade baljor uppe på en liten kulle, 10 på rad, utan vare sig kranar eller avlopp. Dit upp bär kvinnorna tvätt och vatten en gång i veckan och står och tvättar för hand.

Till sist kom vi fram till byn där vi skulle äta lunch. Byn låg inne i vulkanen. Folket bodde alltså mitt i kratern! Där fanns ett hundratal invånare vilka livnär sig på att driva ett par hotell och någon restaurang samt vinproduktion. Jag har sett fattiga människor på tv och jag har sett slumområden i Brasilien och i italienska förorter samt riktigt arma människor i Bryssels mest nergångna kvarter. Men detta hade jag inte sett. Det skar i hjärtat på mig redan när bussen stannade och vi omringades av trasiga, smutsiga barn som tittade storögt på oss och sträckte fram små egentillverkade hus i lavasten som de ville sälja till oss. Denna barnklunga följde oss när vi gick mot vår restaurang. Och de stod utanför och väntade medans vi åt. Lavahusen de sålde var fula och jag ville inte ha någon souvenir att ställa i bokhyllan hemma. Men jag ville köpa ett ändå. Kanske för att på något litet sätt hjälpa dem. Men kanske mest för att lätta mitt samvete en aning. Jag skämdes i den stunden för att vara född i den rika delen av världen. Jag skämdes för den lunch jag åt och för det som blev över på faten. Jag skämdes när jag satte mig i bussen igen och pustade ut och längtade efter en sval dusch i mitt luftkonditionerade hotellrum. Jag skämdes på kvällen när jag valde bland mina medförda åtta klänningar. Och jag skämdes när jag återigen fyllde min tallrik i hotellets middagsbuffé.

Vissa av de övriga turisterna tog bilder på barnen. Jag förmådde inte göra det. Som om de vore nåt slags turistattraktion.

Jag brukar skryta om att jag har en stålmage. En mage som tål allt. Jag kan dricka kranvattnet när jag åker utomlands och jag kan äta allt. Nu fick jag försiktighetsåtgärder till trots prova på hur det är att vara magsjuk. Jag sprang mellan sängen och toaletten i 12 timmar. Jag hade såna kramper att jag låg och jämrade mig. Jag skämdes för mig själv och tänkte att jag borde inte sjåpa mig sådär. Men frampå kvällen när jag fick 38,5 i feber förstod jag att jag var sjuk på riktigt. Då började magen tack och lov lugna ner sig. När vi var på rundtur på ön hade jag sett sjukhuset i huvudorten. Jag tyckte därför att det inte var någon idé att ringa efter en läkare. Jag tror att vårt medförda reseapotek var mer välutrustat än sjukhusets förråd. Några apotek såg jag inte under hela vår vistelse. Jag tänkte att tänk om man skulle få akut blindtarmsinflammation eller bara en simpel öroninflammation för den delen.

Summa summrum så var vår bröllopsresa allt det som vi hade hoppats på: vi solade och badade, åt gott, läste massor, talade med varandra om sådant som man sällan hinner i vardagen, vi gick och lade oss kl 22 på kvällarna och sov tills vi vaknade kl 8 på morgonen. Det var länge sen vi kände oss så utvilade.

Min nya blogg!

Här är min nya blogg. Jag kommer inte längre att skriva på fragolina.blogg.se. Innehållet kommer mer eller mindre att vara detsamma; lite om vardagens upp- och nedgångar, lite om mat och resor samt lite funderingar kring tingens beskaffenhet.

En skillnad mot den gamla bloggen kommer att vara att det troligtvis kommer bli mer text och mindre bilder här. Jag har sen ett tag tillbaka en tilltagande skrivklåda som jag måste börja göra något åt. I brist på inspiration och företagsamhet att skriva en riktig bok så blir det en blogg i stället. I alla fall tills vidare...

Jag blir i övrigt glad för kommentarer och reaktioner på det jag skriver!

På återskrivande!