Vi såg denna franska film igår. Söt och rolig och den roar bårde barn och föräldrar. Och vuxna utan barn också för den delen.
Vad jag vet så finns inte Nicholas-böckerna i svensk version, men jag tror de är översatta till engelska. Lille Nicholas beskriver världen utifrån sitt perspektiv och han driver med tjockskalliga vuxna som har en fyrkantig svart-vit syn på världen.
Böckerna är kanske för stereotypa för en svensk publik. Jag är annars inte så känslig för ojämlikhet, men jag började fundera när jag såg denna film. Den utspelar sig i 50-talsmiljö och är full av blida hemmafruar, starka pappor som ensamma försörjare, sekreterare på pappas kontor i kortkorta kjolar, mamma som vill ta körkort och måste be pappa om lov osv osv. Den återspeglar visserligen en verklighet som existerade för 60 år sen, men frågan är om barnen den riktar sig till kan se skillnad på verklighet och ironi?
När skolkamraten Joachim har fått en lillebror går Nicholas hem och frågar sin mamma hur barn blir till. Mamma blir räddad i sista sekund av pappa som kommer hem från kontoret. Nicholas får inget svar på sin fråga. Nicholas vill också ha en lillebror och ber sina föräldrar om en. Föräldrarna går in i sovrummet och "skojar lite" varpå mamma får en lillebror i magen. Nicholas blir nöjd, ända till den dagen då mamma och pappa åker till sjukhuset och kommer hem.... med en lillasyster.
Ja, sådär håller det på. Man skrattar och filmen är onekligen väldigt söt och rolig. Men för en förälder som ser den tillsammans med sitt barn återstår nog en del förklaringar och förtydliganden efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar