Haiti

Jag har skrivit tidigare om jordbävningar. Världens folk drabbas dagligen av olika fruktansvärda tragedier. Man kan inte mäta eller jämföra lidande, en jordbävning i Kina är lika hemsk som en översvämning i Indien eller en färjeolycka på Östersjön. Jag var i Italien i våras när l'Aquila drabbades av en av landets kraftigaste jordbävningar. Jag befann mig i Neapel och det hela kändes ungefär som när vi var hos farmor när jag var liten och tåget gick förbi utanför huset. Dunk dunk dunk. Det var inget läskigt alls. Och jag förstod inte vad som hade hänt förrän efteråt. För min make däremot var det en oerhört traumatisk upplevelse att vakna halv fyra på morgonen av att väggarna svajade. Hans kropp hann reagera innan hans hjärna gjorde det. Han flög ur sängen och jag blev räddare av hans reaktion än av själva dunkandet och svajandet.

Jag har tänkt mycket på detta efteråt och insett att rädsla är något som föds av erfarenheter. Min hjärna har inte programmerats för att reagera på dunkande och svajande väggar, så hade inte maken flygit ur sängen tidigt i gryningen den 6 april så hade jag troligtvis inte vaknat alls. Och hade jag vaknat till så hade jag nog bara vänt på mig och somnat om.

När jag ser de hemlösa och lemlästade människorna från Haiti på nyheterna denna vecka kan jag inte riktigt ta in deras lidande. Jag vill förstå men det går inte. Jag känner med dem, jag får ångest när jag ser de gråtande barnen och de förtvivlade tomma blickarna. Jag mår illa när jag ser kropparna i högar längs vägarna. Men jag förstår ändå inte. När jag stänger av tv:n och omsluts av mitt vardagsrum som står stadigt på fyra väggar känns det nästan som en film som precis tagit slut. Jag vill inte ta min trygga vardag för givet, inte när så många människor i världen lider. Jag vill inte stänga av tv:n för att slippa se.

Jag tänker att så otroligt lite vi har att vara rädda för i vårt land egentligen.

Vi sätter i helgen in pengar på Läkare utan gränser. Det ska vi i fortsättningen göra regelbundet. Människor lider varje dag. Men det är bara när katastrofer inträffar som det syns i resten av världen.