fredag 29 januari 2010

Den svenska osvenskheten

Jag läste en mycket intressant artikel av Herman Lindqvist i Aftonbladet. Den handlade om att det ofta är fint i Sverige att vara osvensk. Herman talar om en "omvänd nationalism" som blir allt vanligare och som innebär att man tar avstånd från svenskheten och hävdar att man är allt annat än svensk till sitt sätt. Det är ett så pass utbrett särdrag för svenskarna att man kan tala om ett nationaldrag. Det är med andra ord typiskt svenskt att vara osvensk.

Det det handlar om är enligt min mening en blandning av mindervärdskomplex, dvs svenskarnas sedvanliga brist på självkänsla och övertygelse om att vi inte ”är någon”, och perfektionism. Tron att vår kultur är fattig, våra traditioner är töntiga och vår livsstil är beige och menlös. Samt önskan att vara lite bättre än alla andra. Fransmännen, italienarna, och spanjorerna däremot, de kan då verkligen leva! De unnar sig att ha roligt, äta gott, skratta och umgås. Men å andra sidan är de ju lite slarviga, oorganiserade, dricker lite för mycket och har en sned balans av arbete-nöjen. Så när vi själva –på sommaren, aldrig på vintern- också unnar oss det där lilla extra, släpper på pliktkänslan och känner en liten gnista av glädje, tar ett glas vin med vänner och låter disken stå till morgonen efter, då känner vi oss så härligt busiga. Osvenska. För så beter vi ju oss inte egentligen. Vi är ju ordningssamma. Och för att vi inte ska få dåligt samvete säger vi till oss själva att så där gjorde vi ju bara för att det var sommar. Man kan ju inte ha roligt varje dag. Då blir man så där oansvarig som sydeuropéerna. Och så uppskattar man inte det goda heller om man får för mycket av det. Och vi trycker ner lite extra på dessa sydeuropéer och säger att det är ju tur att vi inte är som de. Sådär hafsiga, bullriga och odisciplinerade. Vi känner oss lite starkare när vi intalar oss att vi står lite över de andra.

Hur är det möjligt att se ner på sig själv samtidigt som man tycker att man är lite bättre än andra?

Det är inte så svårt att förklara faktiskt. Att se ner på andra är ett vanligt symptom vid svag självkänsla. Att sträva efter perfektion är ett sätt att dölja sina egna fel och brister och att få andra att framstå som lite sämre. Det hjälper för stunden men botar inte det grundläggande problemet.

Men varför ser vi vår kultur som fattig och vår livsstil som menlös? Varför säger vi när utlänningar frågar oss hur vi firar jul att det inte är något speciellt alls, vi äter lite skinka men annars har vi inga särskilda traditioner? Varför är vi inte stolta över våra traditioner? Ska vi än en gång skylla allt på jantelagen?

När man frågar en italienare var han kommer ifrån får man inte bara svaret ”Italien”. Man får veta vilken region, provins och by han är född i. Gärna också vilket kvarter han bor i. Kommer dessutom den ene av hans föräldrar från en annan region berättar han även att han har en del av det blodet i sig. Han kan tycka att Italien är ett ruttet land, men han är ändå stolt över sitt ursprung. Med oss svenskar är det precis tvärtom. När någon frågar är vi väldigt stolta att berätta om hur bra och jämställt och rättvist Sverige är och hur praktiskt allting är ordnat. ”Var jag kommer ifrån? Hehe, nej den hålan har du nog aldrig hört talas om. Vad jag ska göra på semestern? Åka så långt från Sverige som möjligt”

Många icke-svenskar som jag träffar uttrycker stor beundran för Sverige. De tycker vi har ett vackert och rent land, att svenskarna är ärliga och ordningssamma. Men de försöker inte för den skull bli som vi. De är stolta över sitt ursprung, ser sina egna brister men tycker ändå om sig själva. Så varför ska vi försöka låtsas att vi är osvenska och trycka ner på våra svenska seder och vår svenska livsstil?

Är det inte dags att vi reviderar vår syn på oss själva? Är det inte dags att vi slutar försöka vara så förbaskat perfekta, slutar jämföra oss med andra och slutar försöka vara någon annan än vi är? Och slutar ursäkta oss, slutar tro att andra tycker att vi är menlösa och trista. Det är dags att vi sträcker på ryggen och är stolta över vår kultur!

4 kommentarer:

  1. Verkligen intressant artikel!

    Får mig att fundera och jag vet inte riktigt vad jag skall säga.

    Jag håller med om att vi skall vara stolta och glada över Sverige och att vi är svenskar!

    Själv är jag från Borstahusen utanför Landskrona. Ett underbart ställe att växa upp på!

    Det finns mycket positivt och fint med Sverige.

    SvaraRadera
  2. Mycket intressant inlägg! Så pass intressant att jag valde att länka till den från min egen blogg. Jag hoppas att det är okej!?

    SvaraRadera
  3. Ja men visst är det ok. Kul att du tycker inlägget är intressasnt och tack för det fina du skriver om det i din egen blogg!

    SvaraRadera
  4. DU är min nya idol!!!!
    Stor puss!

    SvaraRadera