lördag 12 september 2009

Bröllopsresa

Så var den slut då. Och som alltid när man har en lång semester framför sig så vips så är den bara borta igen. Men faktiskt så känner jag mig utvilad. Väldigt utvilad. Tom så att jag de sista dagarna kanske inte längtade, men ändå inte hade panik över att åka hem. Kändes rätt skönt att få komma hem till vår lägenhet, få tvätta, fixa, pyssla. Och laga mat! Åh vad jag har saknat att laga mat i mitt kök! Buffén på hotellet var superfin och fräsch, där fanns verkligen allt. Men efter 14 dagar har man testat allt och tagit om igen av det man gillade och även en tredje och fjärde och femte gång... Jag längtade efter pasta. Min pasta. Inte den överkokta som serverades i buffén. Och jag längtade efter att baka bullar. Jag åt fisk varje dag i två veckor. Ofta både till lunch och middag. De friterade bacalhaubollarna var jätteoda. Liksom de stekta fiskfiléerna. Musslorna vågade jag aldrig testa.

Det är lustigt att man kan se på folk var de kommer ifrån genom att titta på vad de tar för sig på tallriken. Det syntes framförallt vid frukostarna. Italienarna, spanjorerna och fransmännen åt söta saker: croissanter, toast med marmellad, pannkakor med nutella eller sylt, vita frallor med marmellad, fattiga riddare med honung, munkar, muffins, sockerkaka och kaffe. Tyskarna åt lite av varje: marmellad, toast, muffins, pannkakor, grova frallor med skinka och ost, munkar, tomater, gurkor, makrill, oliver, syltlök, kapris, rå lök, yogurt, oboy, kaffe. Och gärna allt detta på en och samma tallrik. På höjden. Engelsmännen var lite mer enhetliga, de höll sig till sina ägg, korvar och bönor i tomatsås.

Vi var på några fina utflykter. En dag flög vi med ett litet propellerplan till en annan av öarna, Fogo, som är en enda stor vulkan. Flygresan tog ca 50 min, sen fick vi åka buss med en lokal guide och en chaufför som garanterades vara "landets bästa". Man fick ju inte veta hur de övriga var, eller om det överhuvudtaget fanns några fler, men vår chaufför körde faktiskt lugnt och försiktigt, även på de slingriga vägarna uppför vulkanen utan skyddsstaket. Vi åkte genom både lummiga och karga passager uppför vulkanen; i de lummiga var vägen kantad av bananodlingar, mango-, cashew- och papayaträd som växte vilt samt skogsdungar. Vi såg färgglada fåglar och vilda tuppar (!) I de karga områdena fanns bara sand och lavasten. Vi stannade till på ett ställe strax utanför en liten by där vår guide visade oss en tvättinrättning dit den närliggande byns kvinnor gick och tvättade varje lördag. Det var murade baljor uppe på en liten kulle, 10 på rad, utan vare sig kranar eller avlopp. Dit upp bär kvinnorna tvätt och vatten en gång i veckan och står och tvättar för hand.

Till sist kom vi fram till byn där vi skulle äta lunch. Byn låg inne i vulkanen. Folket bodde alltså mitt i kratern! Där fanns ett hundratal invånare vilka livnär sig på att driva ett par hotell och någon restaurang samt vinproduktion. Jag har sett fattiga människor på tv och jag har sett slumområden i Brasilien och i italienska förorter samt riktigt arma människor i Bryssels mest nergångna kvarter. Men detta hade jag inte sett. Det skar i hjärtat på mig redan när bussen stannade och vi omringades av trasiga, smutsiga barn som tittade storögt på oss och sträckte fram små egentillverkade hus i lavasten som de ville sälja till oss. Denna barnklunga följde oss när vi gick mot vår restaurang. Och de stod utanför och väntade medans vi åt. Lavahusen de sålde var fula och jag ville inte ha någon souvenir att ställa i bokhyllan hemma. Men jag ville köpa ett ändå. Kanske för att på något litet sätt hjälpa dem. Men kanske mest för att lätta mitt samvete en aning. Jag skämdes i den stunden för att vara född i den rika delen av världen. Jag skämdes för den lunch jag åt och för det som blev över på faten. Jag skämdes när jag satte mig i bussen igen och pustade ut och längtade efter en sval dusch i mitt luftkonditionerade hotellrum. Jag skämdes på kvällen när jag valde bland mina medförda åtta klänningar. Och jag skämdes när jag återigen fyllde min tallrik i hotellets middagsbuffé.

Vissa av de övriga turisterna tog bilder på barnen. Jag förmådde inte göra det. Som om de vore nåt slags turistattraktion.

Jag brukar skryta om att jag har en stålmage. En mage som tål allt. Jag kan dricka kranvattnet när jag åker utomlands och jag kan äta allt. Nu fick jag försiktighetsåtgärder till trots prova på hur det är att vara magsjuk. Jag sprang mellan sängen och toaletten i 12 timmar. Jag hade såna kramper att jag låg och jämrade mig. Jag skämdes för mig själv och tänkte att jag borde inte sjåpa mig sådär. Men frampå kvällen när jag fick 38,5 i feber förstod jag att jag var sjuk på riktigt. Då började magen tack och lov lugna ner sig. När vi var på rundtur på ön hade jag sett sjukhuset i huvudorten. Jag tyckte därför att det inte var någon idé att ringa efter en läkare. Jag tror att vårt medförda reseapotek var mer välutrustat än sjukhusets förråd. Några apotek såg jag inte under hela vår vistelse. Jag tänkte att tänk om man skulle få akut blindtarmsinflammation eller bara en simpel öroninflammation för den delen.

Summa summrum så var vår bröllopsresa allt det som vi hade hoppats på: vi solade och badade, åt gott, läste massor, talade med varandra om sådant som man sällan hinner i vardagen, vi gick och lade oss kl 22 på kvällarna och sov tills vi vaknade kl 8 på morgonen. Det var länge sen vi kände oss så utvilade.

5 kommentarer:

  1. Hej!
    Vad kul att läsa om er bröllopsresa och lite till. Kommer nu att böra prenumerera på din blogg, så att jag får uppdateringarna automatiskt.
    Eftersom du är i Bryssel och jag o Sverige är det kul att veta vad du håller på med.
    Må gott!
    Kramar
    Ulwa

    SvaraRadera
  2. Hej Marlene!
    Jag håller med Ulva. Det var roligt att läsa vad du varit med om på Cape Verde. Jag hade hört om din magsjuka. Det lät inte roligt. När det var dags att bada, var det pool eller strandbad som gällde?
    Gick eran efterfest bra?
    Kramar från Anita

    SvaraRadera
  3. Hej Anita! Vi badade i poolen. Var en gång på stranden och badade i meterhöga vågor, det var häftigt men det var alldeles för hett på stranden. Vid poolkanten kunde man krypa in under parasollet när det blev för varmt. Festen i söndags gick bra men det var för mycket folk, 52 pers, och jag hade yrsel och svettningnar pga min förkylnig men var tvungen att servera och plocka disk ändå. Kram kram!

    SvaraRadera
  4. Hej gumman! Åh vad kul att läsa lite om er resa! Låter inte roligt att vara magsjuk så där. Låer ändå som en toppenresa med välbehövlig vila för er efter allt med bröllopet och så. Ska bli kul att få lite rapporter fr efterfesten sedan... PS Jag tycker denna blogg var både kul och snygg. DS
    Kramar i massor fr Anneli

    SvaraRadera