Vi hyste ett strandsatt vulkanoffer närom natten. Han var i Bryssel på jobb för en dag och hade bråttom tillbaka för hemma i Rom satt hans fru och skulle föda barn vilken dag som helst. Det gick inga flyg och inte heller gick det att få tag på en hyrbil för alla var redan utspridda över Europa. Till slut fick han tillsammans med några andra strandsatta italienare tag på en minibuss att hyra. Resan tillbaka till Rom tog två dagar. Vi tycker det är oändligt långt med en två dagar lång resa. Men det är ju den tid det faktiskt tar att förflytta sig 400 mil.
I mitt medvetande existerar möjligheten att när som helst kunna köpa en flygbiljett och åka iväg. Den uppfattningen har de flesta idag. Händer något hemma i Sverige som kräver min närvaro kan jag vara där imorgon, eller kanske till och med ikväll. Men händelser som detta vulkanutbrott sätter våra levnadsvanor på ända. Vi kastas tillbaka 100 år i tiden och en resa på 400 mil tar plötsligt den tid den faktiskt tar.
Varje generation upplever några händelser som förändrar världen, i större eller mindre utsträckning. Mina mor- och farföräldrar upplevde Andra världskriget, Spanska inbördeskriget och planeten Plutos upptäckt. Mina föräldrar var med om Kubakrisen, morden på Kennedy och Martin Luther King, landstigningen på månen. Vilka stora händelser kommer att utgöra milstolpar för min generation? Mordet på Palme, olyckan i Tjernobyl, Berlinmurens fall, Estonias förlisning, 11 september, tsunamin. Listan kan göras lång, och kanske kan vi även lägga till utbrottet i Eyjafjallajökull? Vi har ännu inte sett slutet på vulkanutbrottet som orsakade totalstopp för fygtrafiken i hela Europa och som får konsekvenser i hela världen. Kommer historieböckerna skriva en veckas stopp? Två veckor? Europas folk som under de senaste decennierna har vant sig vid att kunna röra sig fritt över gränserna sitter nu där de sitter och inga Schengenavtal i världen kan ändra på det.
söndag 18 april 2010
måndag 22 februari 2010
Om festivaler
Februaritider är festivaltider. Karnevalen i Rio de Janeiro och diverse lokala karnevaler där barnen så fint får klä ut sig till smurfar och krokodiler. Sen har vi vår egen älskade festival: Melodifestivalen. Större än själva meloditävlingen i sig har har blivit traditionen att klaga på Melodifestivalen. Det är numera det vi väntar på ett helt år; fröjden i att få ladda upp med chips och godis och sen få gotta oss i gnäll och ironiska gliringar. För mig får man gärna tycka att Melodifestivalen är dålig. Men vad jag inte förstår är varför man då ska envisas med att titta på den. Ok, det kanske inte finns något bättre att se på grannkanalen, men om man redan har frostat av frysen och och kokat sin egen sylt så kan man väl gå och baka en surdegslimpa till.
Fast det här med att klaga på festivaler är inte något unikt svenskt. En annan februarifestival är den italienska Sanremofestivalen. I år visades den 60:e festivalen och italienarna var helt till sig. Trots att även de numera älskar att hata sin årliga meloditävling. Här är konceptet samma som i den svenska Melodifestivalen: fyra deltävlingar som mynnar ut i en final den femte kvällen. De har dock klämt in allt under en och samma vecka istället för varje lördag under drygt en månad. Skillnaden är att Rai lägger enormt mycket mer pengar och prestige i sin festival och man skulle aldrig drömma om att sätta in en kille som Måns som programledare. Här ska det vara Den Största av De Största. Men trots att italienarna får glitter och glamour, guppande tuttar och dansande ballerinor, gäster som drottning Rania av Jordanien och Jennifer Lopez, så klagar de ÄNDÅ!! Vad jag inte förstår är hur samma person som säger "Jag är stolt över att inte ha sett Sanremo på 30 år" kan säga "Kunde de inte hitta en liiiite tajtare klänning till Clerici? Och förresten så sjöng Toto Cutugno falskt". Hur går det ihop? Jag menar rent matematiskt?
Förr om åren brukade italienarna skicka Sanremovinnaren till Eurovisionfestivalen. Ett par gånger har de också vunnit. Fast sen i början av 90-talet gör de inte det längre, de håller sin Sanremovinnare tjurigt för sig själva. De har liksom fattat hur töntigt det är med Eurovision. Tänk om Sverige skulle sluta producera Melodifestivallåtar? Hur skulle det gå då? OLW skulle typ gå i konkurs. Och det finns faktiskt en gräns för hur mycket surdegsbröd man kan äta.
Fast det här med att klaga på festivaler är inte något unikt svenskt. En annan februarifestival är den italienska Sanremofestivalen. I år visades den 60:e festivalen och italienarna var helt till sig. Trots att även de numera älskar att hata sin årliga meloditävling. Här är konceptet samma som i den svenska Melodifestivalen: fyra deltävlingar som mynnar ut i en final den femte kvällen. De har dock klämt in allt under en och samma vecka istället för varje lördag under drygt en månad. Skillnaden är att Rai lägger enormt mycket mer pengar och prestige i sin festival och man skulle aldrig drömma om att sätta in en kille som Måns som programledare. Här ska det vara Den Största av De Största. Men trots att italienarna får glitter och glamour, guppande tuttar och dansande ballerinor, gäster som drottning Rania av Jordanien och Jennifer Lopez, så klagar de ÄNDÅ!! Vad jag inte förstår är hur samma person som säger "Jag är stolt över att inte ha sett Sanremo på 30 år" kan säga "Kunde de inte hitta en liiiite tajtare klänning till Clerici? Och förresten så sjöng Toto Cutugno falskt". Hur går det ihop? Jag menar rent matematiskt?
Förr om åren brukade italienarna skicka Sanremovinnaren till Eurovisionfestivalen. Ett par gånger har de också vunnit. Fast sen i början av 90-talet gör de inte det längre, de håller sin Sanremovinnare tjurigt för sig själva. De har liksom fattat hur töntigt det är med Eurovision. Tänk om Sverige skulle sluta producera Melodifestivallåtar? Hur skulle det gå då? OLW skulle typ gå i konkurs. Och det finns faktiskt en gräns för hur mycket surdegsbröd man kan äta.
fredag 29 januari 2010
Den svenska osvenskheten
Jag läste en mycket intressant artikel av Herman Lindqvist i Aftonbladet. Den handlade om att det ofta är fint i Sverige att vara osvensk. Herman talar om en "omvänd nationalism" som blir allt vanligare och som innebär att man tar avstånd från svenskheten och hävdar att man är allt annat än svensk till sitt sätt. Det är ett så pass utbrett särdrag för svenskarna att man kan tala om ett nationaldrag. Det är med andra ord typiskt svenskt att vara osvensk.
Det det handlar om är enligt min mening en blandning av mindervärdskomplex, dvs svenskarnas sedvanliga brist på självkänsla och övertygelse om att vi inte ”är någon”, och perfektionism. Tron att vår kultur är fattig, våra traditioner är töntiga och vår livsstil är beige och menlös. Samt önskan att vara lite bättre än alla andra. Fransmännen, italienarna, och spanjorerna däremot, de kan då verkligen leva! De unnar sig att ha roligt, äta gott, skratta och umgås. Men å andra sidan är de ju lite slarviga, oorganiserade, dricker lite för mycket och har en sned balans av arbete-nöjen. Så när vi själva –på sommaren, aldrig på vintern- också unnar oss det där lilla extra, släpper på pliktkänslan och känner en liten gnista av glädje, tar ett glas vin med vänner och låter disken stå till morgonen efter, då känner vi oss så härligt busiga. Osvenska. För så beter vi ju oss inte egentligen. Vi är ju ordningssamma. Och för att vi inte ska få dåligt samvete säger vi till oss själva att så där gjorde vi ju bara för att det var sommar. Man kan ju inte ha roligt varje dag. Då blir man så där oansvarig som sydeuropéerna. Och så uppskattar man inte det goda heller om man får för mycket av det. Och vi trycker ner lite extra på dessa sydeuropéer och säger att det är ju tur att vi inte är som de. Sådär hafsiga, bullriga och odisciplinerade. Vi känner oss lite starkare när vi intalar oss att vi står lite över de andra.
Hur är det möjligt att se ner på sig själv samtidigt som man tycker att man är lite bättre än andra?
Det är inte så svårt att förklara faktiskt. Att se ner på andra är ett vanligt symptom vid svag självkänsla. Att sträva efter perfektion är ett sätt att dölja sina egna fel och brister och att få andra att framstå som lite sämre. Det hjälper för stunden men botar inte det grundläggande problemet.
Men varför ser vi vår kultur som fattig och vår livsstil som menlös? Varför säger vi när utlänningar frågar oss hur vi firar jul att det inte är något speciellt alls, vi äter lite skinka men annars har vi inga särskilda traditioner? Varför är vi inte stolta över våra traditioner? Ska vi än en gång skylla allt på jantelagen?
När man frågar en italienare var han kommer ifrån får man inte bara svaret ”Italien”. Man får veta vilken region, provins och by han är född i. Gärna också vilket kvarter han bor i. Kommer dessutom den ene av hans föräldrar från en annan region berättar han även att han har en del av det blodet i sig. Han kan tycka att Italien är ett ruttet land, men han är ändå stolt över sitt ursprung. Med oss svenskar är det precis tvärtom. När någon frågar är vi väldigt stolta att berätta om hur bra och jämställt och rättvist Sverige är och hur praktiskt allting är ordnat. ”Var jag kommer ifrån? Hehe, nej den hålan har du nog aldrig hört talas om. Vad jag ska göra på semestern? Åka så långt från Sverige som möjligt”
Många icke-svenskar som jag träffar uttrycker stor beundran för Sverige. De tycker vi har ett vackert och rent land, att svenskarna är ärliga och ordningssamma. Men de försöker inte för den skull bli som vi. De är stolta över sitt ursprung, ser sina egna brister men tycker ändå om sig själva. Så varför ska vi försöka låtsas att vi är osvenska och trycka ner på våra svenska seder och vår svenska livsstil?
Är det inte dags att vi reviderar vår syn på oss själva? Är det inte dags att vi slutar försöka vara så förbaskat perfekta, slutar jämföra oss med andra och slutar försöka vara någon annan än vi är? Och slutar ursäkta oss, slutar tro att andra tycker att vi är menlösa och trista. Det är dags att vi sträcker på ryggen och är stolta över vår kultur!
Det det handlar om är enligt min mening en blandning av mindervärdskomplex, dvs svenskarnas sedvanliga brist på självkänsla och övertygelse om att vi inte ”är någon”, och perfektionism. Tron att vår kultur är fattig, våra traditioner är töntiga och vår livsstil är beige och menlös. Samt önskan att vara lite bättre än alla andra. Fransmännen, italienarna, och spanjorerna däremot, de kan då verkligen leva! De unnar sig att ha roligt, äta gott, skratta och umgås. Men å andra sidan är de ju lite slarviga, oorganiserade, dricker lite för mycket och har en sned balans av arbete-nöjen. Så när vi själva –på sommaren, aldrig på vintern- också unnar oss det där lilla extra, släpper på pliktkänslan och känner en liten gnista av glädje, tar ett glas vin med vänner och låter disken stå till morgonen efter, då känner vi oss så härligt busiga. Osvenska. För så beter vi ju oss inte egentligen. Vi är ju ordningssamma. Och för att vi inte ska få dåligt samvete säger vi till oss själva att så där gjorde vi ju bara för att det var sommar. Man kan ju inte ha roligt varje dag. Då blir man så där oansvarig som sydeuropéerna. Och så uppskattar man inte det goda heller om man får för mycket av det. Och vi trycker ner lite extra på dessa sydeuropéer och säger att det är ju tur att vi inte är som de. Sådär hafsiga, bullriga och odisciplinerade. Vi känner oss lite starkare när vi intalar oss att vi står lite över de andra.
Hur är det möjligt att se ner på sig själv samtidigt som man tycker att man är lite bättre än andra?
Det är inte så svårt att förklara faktiskt. Att se ner på andra är ett vanligt symptom vid svag självkänsla. Att sträva efter perfektion är ett sätt att dölja sina egna fel och brister och att få andra att framstå som lite sämre. Det hjälper för stunden men botar inte det grundläggande problemet.
Men varför ser vi vår kultur som fattig och vår livsstil som menlös? Varför säger vi när utlänningar frågar oss hur vi firar jul att det inte är något speciellt alls, vi äter lite skinka men annars har vi inga särskilda traditioner? Varför är vi inte stolta över våra traditioner? Ska vi än en gång skylla allt på jantelagen?
När man frågar en italienare var han kommer ifrån får man inte bara svaret ”Italien”. Man får veta vilken region, provins och by han är född i. Gärna också vilket kvarter han bor i. Kommer dessutom den ene av hans föräldrar från en annan region berättar han även att han har en del av det blodet i sig. Han kan tycka att Italien är ett ruttet land, men han är ändå stolt över sitt ursprung. Med oss svenskar är det precis tvärtom. När någon frågar är vi väldigt stolta att berätta om hur bra och jämställt och rättvist Sverige är och hur praktiskt allting är ordnat. ”Var jag kommer ifrån? Hehe, nej den hålan har du nog aldrig hört talas om. Vad jag ska göra på semestern? Åka så långt från Sverige som möjligt”
Många icke-svenskar som jag träffar uttrycker stor beundran för Sverige. De tycker vi har ett vackert och rent land, att svenskarna är ärliga och ordningssamma. Men de försöker inte för den skull bli som vi. De är stolta över sitt ursprung, ser sina egna brister men tycker ändå om sig själva. Så varför ska vi försöka låtsas att vi är osvenska och trycka ner på våra svenska seder och vår svenska livsstil?
Är det inte dags att vi reviderar vår syn på oss själva? Är det inte dags att vi slutar försöka vara så förbaskat perfekta, slutar jämföra oss med andra och slutar försöka vara någon annan än vi är? Och slutar ursäkta oss, slutar tro att andra tycker att vi är menlösa och trista. Det är dags att vi sträcker på ryggen och är stolta över vår kultur!
onsdag 27 januari 2010
Bättre förr?
Vi var på middag hos ett par vänner i helgen. Detta par har en 15-årig dotter. Mamman berättade förskräckt för oss att i skolan pratar lärarna om att det är bra om eleverna försöker skaffa sig extrajobb så att de får lite arbetslivserfarenhet. Det är nämligen dags att börja tänka på framtida studievägar och yrkesval. Dottern är väldigt målmedveten och vet redan vad hon vill bli. Hon har koll på vilka universitet som har passande utbildningar och hon vill när det är dags söka till ett universitet i England. Lärarna i skolan hävdar att när man söker till universitet ser det bra ut och man har större chans att bli antagen om man har lite arbetslivserfarenhet. Flickans mamma var chockad. Hon sa "Min dotter är 15 år, det är alldeles för tidigt för henne att gå ut och börja exrajobba."
Ja, jag kan inte annat än hålla med den chockade mamman. När jag var 15 år var det sista jag tänkte på framtida karriärval. Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade givetvis mina favoritämnen och visste inom vilket område jag förmodligen ville arbeta, men jag hade noll koll på vad som krävdes för att komma in på en viss yrkesbana, än mindre vilka universitet som erbjöd passande utbildningar. Jag kan inte heller minnas att mina lärare någonsin pratade om universitetsstudier. De pratade om gymnasieval, men inte om universitet.
Det är andra tider nu. Konkurrensen är stenhård och lärarna måste förbereda eleverna på detta klimat redan i grundskolan. Och barnen måste börja extrajobba istället för att sitta och prata med bästisen eller gå på bio med polarna eller pusta och stöna över föräldrar som tjatar om läxor. Sånt som 15-åringar ska göra. Är inte detta tragiskt? Jag finner det sorgligt att barnen inte får vara barn utan tidigt måste förberedas på att armbåga sig fram för att bli först och bäst. Och tyvärr är det ju inte skolans fel utan samhällsutvecklingens.
Jag håller kanske på att bli gammal men jag tycker nog att det var bättre förr...
Ja, jag kan inte annat än hålla med den chockade mamman. När jag var 15 år var det sista jag tänkte på framtida karriärval. Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade givetvis mina favoritämnen och visste inom vilket område jag förmodligen ville arbeta, men jag hade noll koll på vad som krävdes för att komma in på en viss yrkesbana, än mindre vilka universitet som erbjöd passande utbildningar. Jag kan inte heller minnas att mina lärare någonsin pratade om universitetsstudier. De pratade om gymnasieval, men inte om universitet.
Det är andra tider nu. Konkurrensen är stenhård och lärarna måste förbereda eleverna på detta klimat redan i grundskolan. Och barnen måste börja extrajobba istället för att sitta och prata med bästisen eller gå på bio med polarna eller pusta och stöna över föräldrar som tjatar om läxor. Sånt som 15-åringar ska göra. Är inte detta tragiskt? Jag finner det sorgligt att barnen inte får vara barn utan tidigt måste förberedas på att armbåga sig fram för att bli först och bäst. Och tyvärr är det ju inte skolans fel utan samhällsutvecklingens.
Jag håller kanske på att bli gammal men jag tycker nog att det var bättre förr...
söndag 17 januari 2010
Vanliga ord
Peter U Larssons språksidor som jag har skrivit om tidigare har fått tillökning. Sidan finns här samt i marginalen av denna blogg under "språksidor". Det är en sida där vanliga svenska ord förklaras och exemplifieras. Ordlistan visar både ordens ordklasstillhörighet och hur de fungerar i olika satsdelar.
Det är ett bra verktyg för alla språkbrukare: för de som lär sig svenska, de som lär ut svenska, de som redan kan svenska men har glömt varför, eller för oss språknördar som till varje pris vill veta varför utan att det ger oss något mervärde ;)
Inom kort kommer även en sida med ett grammatiktest att läggas till dessa språksidor där man kommer kunna ta pulsen på sina grammatikkunskaper :)
Det är ett bra verktyg för alla språkbrukare: för de som lär sig svenska, de som lär ut svenska, de som redan kan svenska men har glömt varför, eller för oss språknördar som till varje pris vill veta varför utan att det ger oss något mervärde ;)
Inom kort kommer även en sida med ett grammatiktest att läggas till dessa språksidor där man kommer kunna ta pulsen på sina grammatikkunskaper :)
Haiti
Jag har skrivit tidigare om jordbävningar. Världens folk drabbas dagligen av olika fruktansvärda tragedier. Man kan inte mäta eller jämföra lidande, en jordbävning i Kina är lika hemsk som en översvämning i Indien eller en färjeolycka på Östersjön. Jag var i Italien i våras när l'Aquila drabbades av en av landets kraftigaste jordbävningar. Jag befann mig i Neapel och det hela kändes ungefär som när vi var hos farmor när jag var liten och tåget gick förbi utanför huset. Dunk dunk dunk. Det var inget läskigt alls. Och jag förstod inte vad som hade hänt förrän efteråt. För min make däremot var det en oerhört traumatisk upplevelse att vakna halv fyra på morgonen av att väggarna svajade. Hans kropp hann reagera innan hans hjärna gjorde det. Han flög ur sängen och jag blev räddare av hans reaktion än av själva dunkandet och svajandet.
Jag har tänkt mycket på detta efteråt och insett att rädsla är något som föds av erfarenheter. Min hjärna har inte programmerats för att reagera på dunkande och svajande väggar, så hade inte maken flygit ur sängen tidigt i gryningen den 6 april så hade jag troligtvis inte vaknat alls. Och hade jag vaknat till så hade jag nog bara vänt på mig och somnat om.
När jag ser de hemlösa och lemlästade människorna från Haiti på nyheterna denna vecka kan jag inte riktigt ta in deras lidande. Jag vill förstå men det går inte. Jag känner med dem, jag får ångest när jag ser de gråtande barnen och de förtvivlade tomma blickarna. Jag mår illa när jag ser kropparna i högar längs vägarna. Men jag förstår ändå inte. När jag stänger av tv:n och omsluts av mitt vardagsrum som står stadigt på fyra väggar känns det nästan som en film som precis tagit slut. Jag vill inte ta min trygga vardag för givet, inte när så många människor i världen lider. Jag vill inte stänga av tv:n för att slippa se.
Jag tänker att så otroligt lite vi har att vara rädda för i vårt land egentligen.
Vi sätter i helgen in pengar på Läkare utan gränser. Det ska vi i fortsättningen göra regelbundet. Människor lider varje dag. Men det är bara när katastrofer inträffar som det syns i resten av världen.
Jag har tänkt mycket på detta efteråt och insett att rädsla är något som föds av erfarenheter. Min hjärna har inte programmerats för att reagera på dunkande och svajande väggar, så hade inte maken flygit ur sängen tidigt i gryningen den 6 april så hade jag troligtvis inte vaknat alls. Och hade jag vaknat till så hade jag nog bara vänt på mig och somnat om.
När jag ser de hemlösa och lemlästade människorna från Haiti på nyheterna denna vecka kan jag inte riktigt ta in deras lidande. Jag vill förstå men det går inte. Jag känner med dem, jag får ångest när jag ser de gråtande barnen och de förtvivlade tomma blickarna. Jag mår illa när jag ser kropparna i högar längs vägarna. Men jag förstår ändå inte. När jag stänger av tv:n och omsluts av mitt vardagsrum som står stadigt på fyra väggar känns det nästan som en film som precis tagit slut. Jag vill inte ta min trygga vardag för givet, inte när så många människor i världen lider. Jag vill inte stänga av tv:n för att slippa se.
Jag tänker att så otroligt lite vi har att vara rädda för i vårt land egentligen.
Vi sätter i helgen in pengar på Läkare utan gränser. Det ska vi i fortsättningen göra regelbundet. Människor lider varje dag. Men det är bara när katastrofer inträffar som det syns i resten av världen.
onsdag 9 december 2009
Jultankar
Nu är det två veckor till julafton, men i vårt hem gjorde julen sin entré redan vid första advent. Då gick vi till kyrkan vilket var väldigt fint. Förra året gick vi på högmässan i Svenska kyrkan så i år gick vi för rättvisans skull till den italienska mässan. Det är inte så stor skillnad i utövandet av de olika riterna egentligen, det är ju trots allt samma religion, samma budskap och samma övertygelse vi har inom de två olika kristna förgreningarna. Det finns ju givetvis katoliker (väldigt väldigt många) som går regelbundet i kyrkan av tro och övertygelse och som i sin vardag verkligen lever efter det kristna budskapet om kärlek, fromhet och omtanke om de som har det svårt. Detta är väldigt fint tycker jag och jag önskar att jag själv orkade vara så from och god i min egen vardag. Men min vardag är så full av världsliga problem att jag vid dagens slut bara sjunker ner i min soffa och är glad att jag överhuvudtaget tagit mig igenom en dag till.
Men de katolska kyrkorna besöks också av väldigt många som kallar sig för troende, och säkert också när en sorts tro inom sig, men de går till mässan mer av gammal vana. Det är så man alltid har gjort, det hör till kulturen. Ungefär som när man borstar tänderna. Man tänker inte ens på att man måste göra det, man bara gör det.
Det är väldigt få protestanter i Sverige som verkligen utövar sin religion. Man går på dop, bröllop och begravningar och det är fortfarande viktigt för många att dessa sakrament sker i kyrkan. Men därutöver går man sällan, för att inte säga aldrig, till kyrkan.
Inget fel i det tycker jag. Det är bättre enligt min mening att man går till kyrkan ibland eller aldrig, än att man går plikttroget varje söndag och däremellan bedrar sina medmänniskor, ljuger och bara gör sådana handlingar som gagnar en själv.
Jag känner några få personer som faktiskt lever efter det kristna budskapet. En dam, hon är katolik men går bara till kyrkan till påsk, jul och kanske någon gång mer under året. När hon var ung och hade hela huset fullt av make och egna barn hade hon i olika perioder andra familjer boende hemma hos sig. Det var familjer som av olika skäl behövde hjälp. De fick bo och äta hemma hos den generösa familjen utan att betala vare sig för hyra eller mat, de hade ju inga pengar att betala med. Dessa hjälplösa familjer var givetvis djupt tacksamma och bidrog så gott de kunde i hushållsarbetet. När jag en gång frågade denna dam om hon inte tyckte det var jobbigt att ha så mycket folk hemma jämt, svarade hon att hon inte såg det på det sättet. Hon tänkte aldrig att det hade varit skönt att få ha lite lugn och ro, och bara ha den egna familjen att vårda. För henne var det bara självklart att hjälpa de behövande. Hon själv hade det ju så bra, varför skulle hon då inte dela med sig?
En annan person, i min egen ålder, är arbetslös och bor med sina föräldrar. Hon har studerat i många år och har ett skarpt intellekt. Hon har sökt jobb till förbannelse men hon kan inte springa i trappor eller skriva snabbt på ett tangentbord som de flesta andra av oss, utan behöver lite extra stöd och förståelse av en arbetsgivare. Arbetsgivarna föredrar därför att anställa de rörliga och snabba. Denna tjej, som går regelbundet i kyrkan och när en djup tro, driver genom kyrkans försorg ett slags läxläsningshjälp. Skolbarn kommer till henne på eftermiddagarna och hon hjälper dem med läxorna. Hon får inget betalt men hon gör det med brinnande entusiasm. Ibland är hon ledsen för hon känner sig utnyttjad, men hon fortsätter ändå för hon tror på att det hon gör fyller en funktion.
Jag känner också en person som kallar sig ateist men som i hög grad lever efter kristna värderingar och som ger stöd och hjälp till de som har det svårt och till samhällets marginaliserade. Personen ifråga skulle inte tveka att ge sin sista brödbit till en hemlös eller ge sin egen säng åt en vän eller väns vän i nöd.
Så oavsett om vi tror på Gud eller inte, oavsett om vi går till kyrkan eller inte, så har de flesta av oss ett slags moral i oss som gör att vi strävar efter att göra gott och behandla våra medmänniskor väl. Väldigt många av oss, jag själv inberäknad, tänker goda tankar och vill alltid väl, men vår hektiska vardag gör att vi bara hinner med att tänka på de som står i vår direkta närhet. Vi ser de som har det svårt, men vi har varken ork eller tid att ta oss an dem.
Advent har i vår moderna tid gått från betydelsen 'ankomst' och istället fått innebörden 'väntan'. Barnen väntar på tomten och klapparna, föräldrarna väntar på att få ledigt och lite lugn och ro. Borde vi inte försöka sträva efter att återinföra den ursprungliga betydelsen? 'Ankomst' kan stå för Jesus ankomst för de som tror. För de som inte tror kan det stå för det nya årets ankomst - ett år då vi ska försöka vara lite mindre egoistiska, tänka mer på miljön och framtiden, på de som har det svårt och behöver hjälp.
Men de katolska kyrkorna besöks också av väldigt många som kallar sig för troende, och säkert också när en sorts tro inom sig, men de går till mässan mer av gammal vana. Det är så man alltid har gjort, det hör till kulturen. Ungefär som när man borstar tänderna. Man tänker inte ens på att man måste göra det, man bara gör det.
Det är väldigt få protestanter i Sverige som verkligen utövar sin religion. Man går på dop, bröllop och begravningar och det är fortfarande viktigt för många att dessa sakrament sker i kyrkan. Men därutöver går man sällan, för att inte säga aldrig, till kyrkan.
Inget fel i det tycker jag. Det är bättre enligt min mening att man går till kyrkan ibland eller aldrig, än att man går plikttroget varje söndag och däremellan bedrar sina medmänniskor, ljuger och bara gör sådana handlingar som gagnar en själv.
Jag känner några få personer som faktiskt lever efter det kristna budskapet. En dam, hon är katolik men går bara till kyrkan till påsk, jul och kanske någon gång mer under året. När hon var ung och hade hela huset fullt av make och egna barn hade hon i olika perioder andra familjer boende hemma hos sig. Det var familjer som av olika skäl behövde hjälp. De fick bo och äta hemma hos den generösa familjen utan att betala vare sig för hyra eller mat, de hade ju inga pengar att betala med. Dessa hjälplösa familjer var givetvis djupt tacksamma och bidrog så gott de kunde i hushållsarbetet. När jag en gång frågade denna dam om hon inte tyckte det var jobbigt att ha så mycket folk hemma jämt, svarade hon att hon inte såg det på det sättet. Hon tänkte aldrig att det hade varit skönt att få ha lite lugn och ro, och bara ha den egna familjen att vårda. För henne var det bara självklart att hjälpa de behövande. Hon själv hade det ju så bra, varför skulle hon då inte dela med sig?
En annan person, i min egen ålder, är arbetslös och bor med sina föräldrar. Hon har studerat i många år och har ett skarpt intellekt. Hon har sökt jobb till förbannelse men hon kan inte springa i trappor eller skriva snabbt på ett tangentbord som de flesta andra av oss, utan behöver lite extra stöd och förståelse av en arbetsgivare. Arbetsgivarna föredrar därför att anställa de rörliga och snabba. Denna tjej, som går regelbundet i kyrkan och när en djup tro, driver genom kyrkans försorg ett slags läxläsningshjälp. Skolbarn kommer till henne på eftermiddagarna och hon hjälper dem med läxorna. Hon får inget betalt men hon gör det med brinnande entusiasm. Ibland är hon ledsen för hon känner sig utnyttjad, men hon fortsätter ändå för hon tror på att det hon gör fyller en funktion.
Jag känner också en person som kallar sig ateist men som i hög grad lever efter kristna värderingar och som ger stöd och hjälp till de som har det svårt och till samhällets marginaliserade. Personen ifråga skulle inte tveka att ge sin sista brödbit till en hemlös eller ge sin egen säng åt en vän eller väns vän i nöd.
Så oavsett om vi tror på Gud eller inte, oavsett om vi går till kyrkan eller inte, så har de flesta av oss ett slags moral i oss som gör att vi strävar efter att göra gott och behandla våra medmänniskor väl. Väldigt många av oss, jag själv inberäknad, tänker goda tankar och vill alltid väl, men vår hektiska vardag gör att vi bara hinner med att tänka på de som står i vår direkta närhet. Vi ser de som har det svårt, men vi har varken ork eller tid att ta oss an dem.
Advent har i vår moderna tid gått från betydelsen 'ankomst' och istället fått innebörden 'väntan'. Barnen väntar på tomten och klapparna, föräldrarna väntar på att få ledigt och lite lugn och ro. Borde vi inte försöka sträva efter att återinföra den ursprungliga betydelsen? 'Ankomst' kan stå för Jesus ankomst för de som tror. För de som inte tror kan det stå för det nya årets ankomst - ett år då vi ska försöka vara lite mindre egoistiska, tänka mer på miljön och framtiden, på de som har det svårt och behöver hjälp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)