Fototriss

Att fotografera blev så mycket roligare efter att vi köpte ny kamera. Jag är verkligen ingen expert men jag tycker det är roligt att leka med vinklar och ljus och kanske kan jag lära mig nya saker och bli bättre. Främst fotograferar jag ju mat till bloggen, men när jag surfar runt på andras bloggar blir jag även inspirerad till att fotografera andra saker i vardagen. För att utmana mig själv tänkte jag att jag skulle delta i Fototriss - en fotoutmaning. Här är mina bildbidrag i temat FÄRGSTARK.

Honungsfärgad kanellikör från Nederländerna

Makens regnbågsfärgade poesisamling

Min vackra duk från Ecuador

Översitteri eller bara idioti?

Jag fick kallelse till läkarundersökning inför min nya anställning. Här är det praxis inom i princip alla företag att man genomgår en läkarkontroll innan man börjar en ny anställning så jag hetsar inte upp mig nämnvärt över det längre. Det gjorde jag första gången jag blev anställd på ett företag utom Sveriges gränser. Fast jag kan förstås inte låta bli att undra vad syftet är. Vad gör de med resultaten? Vad händer om det kommer fram att jag exempelvis har hiv eller cancer eller någon annan allvarlig sjukdom? Får jag inte jobbet då?

Iallafall så fick jag den här kallelsen och det stod i brevet att jag skulle infinna mig den X/X kl X på adressen X. Det stod också att direkt efter läkarbesöket och innan jag lämnar läkarcentret måste jag ringa till min nya arbetsgivares personalkontor för att boka in ett nytt möte "at a later date" för iordningställande av min personalfil.

Jag störde mig enormt på att de talar om för mig när jag måste ringa. För det första: Om de vill tala med mig vid en exakt tidpunkt får de väl ringa till mig. För det andra: Om jag ska ringa till personalkontoret innan jag lämnar läkarcentret förutsätter det att jag har en mobiltelefon. Det kanske jag inte har. Och för det tredje: Varför måste jag ringa just då? Varför kan jag inte få åka hem först och sen ringa i lugn och ro när det passar mig? Är det för att kontrollera att jag verkligen gick till läkarbesöket? Men gjorde jag inte det fick väl arbetsgivaren reda på det iallafall. Jag förstod verkligen inte vitsen med att jag skulle ringa därifrån.

Så jag mailade till personalavdelningen och frågade. Jo, det var för att mötet på personalavdelningen ska ske samma dag som läkarbesöket, det är enklast för alla, tycker Ni inte madame? Därför ska jag ringa direkt efter för att boka en tid samma dag. Sill vo plä.

Ok, då har vi iallafall rett ut att personalen på personalavdelningen inte är så bra på engelska. "At a later date" betyder för dem "senare samma dag". Det gör det inte för mig. Därav missförståndet.

En bra vecka

Det är ju synd att ha en blogg där ute i cyberrymden utan att skriva i den någon gång då och då. Tänkte jag därmed skulle ge bloggen ett ansiktslyft samt uppdatera den.

10 saker som har gjort den gångna veckan till en bra sådan:

1. Det har varit soligt nästan varje dag.
2. Vi har fått ett nytt uppdrag till cateringen.
3. Vi fick strålande recensioner på vårt senaste cateringevent.
4. Jag har gjort två nya inlägg till matbloggarna.
5. Vi var på Sergio Caputos konsert igårkväll. Super!
6. Jag har vaknat till fågelkvitter nästan varje morgon.
7. Jag var på jobbintervju och kände mig väldigt nöjd efteråt. Gav självsäkra svar även på en del oväntade frågor.
8. Jag behöver inte ha vantar längre när jag cyklar till Friskis.
9. Vi åt en smaskig söndagsbrunch imorse med pannkakor, färska jordgubbar och hemlagad äppelsylt.
10. Och ja just det... Jag fick jobbet!

Sol, sommar och hängmatta

Nu är sommaren här. Äntligen, som vi har väntat! Varje år är det samma sak, fram i mars när man hör den första fågeln kvittra genom fönstret på morgonen, när man sitter mot husväggen med en kopp kaffe och blir kall om ryggen men röd på näsan, när dagarna blir längre och längre. Då undrar man hur man har överlevt. Hur har man tagit sig igenom den långa mörka vintern?

Men när man har vaknat kl fyra på morgonen i en vecka undrar man i sitt stilla sinne om inte fågeljäveln kan ta och flyga tillbaka till Afrika. Men ljuset, det tröttnar man inte på. Mars månads första strålar tränger in i oss och tinar sakta upp vår kropp och själ. Mörkret pressas undan såsom inlandsisen sakta men säkert trängdes undan för tusentals år sen.

Det har varit påsk, pingst, konfirmationer, skolavslutningar och helt plötsligt är vi mitt uppe i sommaren. Inte vår. Inte försommar. Det är sommar. Nu.

Ett säkert tecken på att sommaren verkligen är här är när listan över sommarvärdar för Sommar i P1 publiceras. Det är samma känsla av storhet som när Nobelpristagarna presenteras. Här är personerna som har gjort skillnad. Här är personerna som har något att berätta.

Varje år läser jag den där listan och tänker att "Den dagen måste jag lyssna", "Honom vill jag höra", "Oj, henne får jag inte missa". Jag tänker att jag ska ligga där i hängmattan och lyssna på Sommar i P1 med bin och flugor surrande omkring mig, det ska lukta granskog och färskpotatisen ska stå på spisen och koka med sina dillkvistar.

Jovisst. Dillkokt potatis går ju att fixa. Bin och flugor brukar inte vara något problem heller. Men jag äger ingen hängmatta. Och om jag gjorde det, var skulle jag hänga upp den? Mellan lyktstolparna här i stan? Och granskogen? Kanske finns som spray...

Mest nyfiken är jag på Tina Jansson, som är sjuk i ALS och Annika Östberg, som har suttit 28 år i amerikanskt fängelse. Inget ont om Darin, Josephine Bornebusch och Amanda Jenssen, de kan nog skoja till det och fängsla lyssnarna. Men Tina Jansson och Annika Östberg, vars liv inte riktigt är som ditt och mitt, som inte bara kan gå ut i köket och sätta på färskpotatisen, köpa en hängmatta eller en granskogsspray om de får lust. De om några har ju något att berätta.

Efternamn

De 10 vanligaste efternamnen i Sverige är son-namn. Men i Sverige är det också väldigt vanligt med efternamn som knyter an till naturen. Lindberg, Lundgren, Bergström, Eklund och mitt eget vackra flicknamn Fagerberg är några som är vanliga. Dessa naturnamn blev vanliga från 1860-talet och framåt.

I Italien är efternamnen ofta geografiskt markerade. "Vad heter du, De Felice, jaha då kommer du från Syditalien?" Italiens absolut vanligaste efternamn är Rossi. Signor Rossi är Italiens Medelsvensson.

Ett efternamn som är väldigt vanligt i Neapel är Esposito. Namnet gavs till hittebarn som lämnats utanför kyrkor eller barnhem. Namnet kommer av latinets expositus (infinitiv av exponere) som betyder utsatt, utlämnad. Även barn med fader okänd kunde få detta namn. Numera är det det fjärde vanligaste efternamnet i Italien. Särskilt vanligt är det i Syditalien, framförallt i regionen Campania.

Något som inte är ovanligt i Italien är att namnen ofta betyder något, dvs syftar till en (presumtiv) egenskap hos bäraren. Bland de "oskyldiga" kan nämnas Schifo (äckel), Pagliaccio (pajas), Broccoli (broccoli). Bland de lite halväckliga har vi Forfora (mjäll), Pidocchi (löss), Rutto (rap). Bland de lite mer "vågade" har vi Culello (liten röv), Tetta (tutte), Bastardo (urspr. utomäktenskaplig avkomma, men även vanlig förolämpning som på engelska). Sen finns en lång lista på direkt vulgära efternamn som inte lämpar sig för denna blogg.

Som den obotliga romantiker jag är är mina absoluta favoriter i slutändan Innamorato (förälskad) och Coccolone (kelgris).

Världen skriver historia

Vi hyste ett strandsatt vulkanoffer närom natten. Han var i Bryssel på jobb för en dag och hade bråttom tillbaka för hemma i Rom satt hans fru och skulle föda barn vilken dag som helst. Det gick inga flyg och inte heller gick det att få tag på en hyrbil för alla var redan utspridda över Europa. Till slut fick han tillsammans med några andra strandsatta italienare tag på en minibuss att hyra. Resan tillbaka till Rom tog två dagar. Vi tycker det är oändligt långt med en två dagar lång resa. Men det är ju den tid det faktiskt tar att förflytta sig 400 mil.

I mitt medvetande existerar möjligheten att när som helst kunna köpa en flygbiljett och åka iväg. Den uppfattningen har de flesta idag. Händer något hemma i Sverige som kräver min närvaro kan jag vara där imorgon, eller kanske till och med ikväll. Men händelser som detta vulkanutbrott sätter våra levnadsvanor på ända. Vi kastas tillbaka 100 år i tiden och en resa på 400 mil tar plötsligt den tid den faktiskt tar.

Varje generation upplever några händelser som förändrar världen, i större eller mindre utsträckning. Mina mor- och farföräldrar upplevde Andra världskriget, Spanska inbördeskriget och planeten Plutos upptäckt. Mina föräldrar var med om Kubakrisen, morden på Kennedy och Martin Luther King, landstigningen på månen. Vilka stora händelser kommer att utgöra milstolpar för min generation? Mordet på Palme, olyckan i Tjernobyl, Berlinmurens fall, Estonias förlisning, 11 september, tsunamin. Listan kan göras lång, och kanske kan vi även lägga till utbrottet i Eyjafjallajökull? Vi har ännu inte sett slutet på vulkanutbrottet som orsakade totalstopp för fygtrafiken i hela Europa och som får konsekvenser i hela världen. Kommer historieböckerna skriva en veckas stopp? Två veckor? Europas folk som under de senaste decennierna har vant sig vid att kunna röra sig fritt över gränserna sitter nu där de sitter och inga Schengenavtal i världen kan ändra på det.

Om festivaler

Februaritider är festivaltider. Karnevalen i Rio de Janeiro och diverse lokala karnevaler där barnen så fint får klä ut sig till smurfar och krokodiler. Sen har vi vår egen älskade festival: Melodifestivalen. Större än själva meloditävlingen i sig har har blivit traditionen att klaga på Melodifestivalen. Det är numera det vi väntar på ett helt år; fröjden i att få ladda upp med chips och godis och sen få gotta oss i gnäll och ironiska gliringar. För mig får man gärna tycka att Melodifestivalen är dålig. Men vad jag inte förstår är varför man då ska envisas med att titta på den. Ok, det kanske inte finns något bättre att se på grannkanalen, men om man redan har frostat av frysen och och kokat sin egen sylt så kan man väl gå och baka en surdegslimpa till.

Fast det här med att klaga på festivaler är inte något unikt svenskt. En annan februarifestival är den italienska Sanremofestivalen. I år visades den 60:e festivalen och italienarna var helt till sig. Trots att även de numera älskar att hata sin årliga meloditävling. Här är konceptet samma som i den svenska Melodifestivalen: fyra deltävlingar som mynnar ut i en final den femte kvällen. De har dock klämt in allt under en och samma vecka istället för varje lördag under drygt en månad. Skillnaden är att Rai lägger enormt mycket mer pengar och prestige i sin festival och man skulle aldrig drömma om att sätta in en kille som Måns som programledare. Här ska det vara Den Största av De Största. Men trots att italienarna får glitter och glamour, guppande tuttar och dansande ballerinor, gäster som drottning Rania av Jordanien och Jennifer Lopez, så klagar de ÄNDÅ!! Vad jag inte förstår är hur samma person som säger "Jag är stolt över att inte ha sett Sanremo på 30 år" kan säga "Kunde de inte hitta en liiiite tajtare klänning till Clerici? Och förresten så sjöng Toto Cutugno falskt". Hur går det ihop? Jag menar rent matematiskt?

Förr om åren brukade italienarna skicka Sanremovinnaren till Eurovisionfestivalen. Ett par gånger har de också vunnit. Fast sen i början av 90-talet gör de inte det längre, de håller sin Sanremovinnare tjurigt för sig själva. De har liksom fattat hur töntigt det är med Eurovision. Tänk om Sverige skulle sluta producera Melodifestivallåtar? Hur skulle det gå då? OLW skulle typ gå i konkurs. Och det finns faktiskt en gräns för hur mycket surdegsbröd man kan äta.